Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUMANISTISK TRIPTYK
107
honom femtio pund som arvode för en
regerings-plaidoyer, som han författat, råkade han i
ursinne, sände tillbaka guldet och ställde som
ultimatum brytning eller ursäkt. Han hade då bara
en irländsk lantprästs rang, heder och värdighet.
Men ursäkten kom. Och Swift skrev i sin dagbok
triumfatoriskt: »Jag har förlåtit mr Harley.» Man
förstår, att drottning Anna vägrade denne sturske
herre, som aldrig lämnade något tillfälle obegagnat
att ta sin förnedrings skada igen, den befordran
han eftertraktade. Men ett begrep samtiden inte,
att detta högmod var dein personliga utsidan av
ètt sakligt förakt för social dumhet, politisk
intrig och administrativ korruption. Swift levde i
en tid, då varje tanke på social rättvisa mättes med
oförståendets hångrin, då folken slaktades och
beskattades för dynastiernas och partiernas skull, och
då bestickning ingick som ett verksamt och
till-låtet medel i den politiska propagandan. Swifts
misantropi har en dubbel bakgrund: dels de egna
hundåren och anställningen som nådehjon och
hantlangare hos höga herrar, vilkas storhet han
genomskådade, dels samtidens politiska kaos och
sedefördärv. I några ungdomliga odén, som Swift
författade under sin vistelse på Moor Park i
England hos sir William Temple, önskar han att han
skall kunna skriva verser »som kunna
genomtränga och föröda som dolk och eld», han talar
om »ett hat som skall komma brottet och
dumheten att blöda» och om »den ringaktning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
