Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörkbladiga rhododendronbuskar; mellan deras
löf ser hon huru karavanen närmar sig. Och
hon ser Al-Kahir lyfta upp sitt hufvud och ifrigt
spejande blicka mot Merdahims kulle. Hon
märker, att hans hållning är tröttare än förr,
och att hans ögon äro dystra och håliga. Och
hennes hjärta fylles af sorg öfver honom. Hon
tänker, att när han kommer helt nära intill
kullen, skall hon ropa hans namn, eller
åtminstone skall hon stiga fram till kullens bryn,
på det att han må se henne och af blicken
från hennes ögon kunna märka, att hon har
honom kär.
Men då karavanen är helt nära kullen,
kommer åter skyggheten öfver henne och ångest
betager hennes sinne. Hon förmår ej öppna
sin mun till ett ord, ej heller rör hon sin fot
till att stiga fram. Hon döljer sig i stället
bättre bland de mörkbladiga
rhododendronbuskarna, hon böjer sig ned och gömmer sitt
ansikte i sina händer.
Och karavanen skrider förbi Merdahims
kulle, begifvande sig hän emot Kisil Dagh,
hvars skrofliga röda branter skimra i den
sjunkande solens strålar. Mellan fjällväggarna
försvinner tåget, dragande bort mot österns
fjärran städer, mot Samarkand, som är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
