Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte Läsningen. Berättelser från Finlands krigiska tid - 159. Viborgs fall - 160. Slaget vid Storkyro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des befälet av överste Magnus Stjärnstråle, en karolin av
den rätta sorten. Han hade en tapper besättning av 4,000
man; med dem förenade sig stadens borgare, och alla voro
ense att till det yttersta värna låset för Finlands port.
Torn och murar, hus och människor nedstörtade för
kulorna, slottets krutkällare sprang i luften, endast i de
djupaste källarna fanns ett skydd för kvinnor och barn,
men Viborg försvarade sig. Ryssarna stormade och blevo
tillbakaslagna. Tsaren beslöt då att låta kanonerna
avgöra striden och fördubblade deras eld. I början av juni
yoro 400 meter av murarna mot hamnen en enda stor
grushög, hälften av försvararna lågo döda, i valven
för-smäktade många sårade, och ingen undsättning var att
förvänta. Först då, den 10 juni, gav sig Viborg, betäckt
av blod och grus, på ärofulla villkor. Belägringen hade
varat i 13 veckor och kostat fienden mer än 8,000 man.
Villkoren blevo icke hållna. Besättningen och många
bland stadens återstående invånare bortfördes i
fångenskap. Snart därpå gav sig även Kexholm, efter 14
dagars belägring.
160. Slaget vid Storkyro.
Varför lämnade Finland sin starka port utan hjälp i
dess yttersta nöd? Folkets håg var icke sådan; det grep
till vapen i långt avlägsna bygder; över hela landet ljöd
ett rop: »Till Viborg, till Viborg!» Men konungen hade hit
sänt en oduglig fältherre vid namn Lybecker. Denne
föraktade bönderna, tröttade ut sina krigare och förstod
icke att anföra ett folk, som ingenting hellre ville än
försvara sitt fädernesland. Allt gick illa. Och dock hade det
finska folket nu i hundrade år lärt sig konsten att segra.
Var man var krigare, var kvinna berättade hjältesagor
för sina barn. Men landets mest stridbara ungdom blödde
den tiden i Ingermanland, Estland, Iyivland, Polen,
Tyskland och Ryssland, — överallt, utom där dess arm skulle
behövts bäst, uti eget land. Konungen befallde, folket
lydde, ofärden kom, och nu fick detta tappra folk ånyo
lära sin gamla konst att lida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
