- Project Runeberg -  Umgängeskonst - Levnadskonst /
Bjudningar och annan samvaro

(1934) [MARC] Author: J. L. Saxon
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Bjudningar och annan samvaro

Till en bjudning får man ej bjuda för tidigt. Det ser då ut som om man pretenderade på att de inbjudna skulle ha dyrbara toaletter och givas tid att skaffa sig dem.

Undantag gäller för personer, som äro mycket upptagna, och då bör man motivera den tidiga bjudningen med förklaringen, att man eljes ej vore säker på att få nöjet påräkna deras närvaro.

- - -

Om man är bjuden, skall man strax tacka för bjudningen och ettdera säga, att man skall ha nöjet infinna sig eller beklaga, att man är förhindrad samt, i senare fallet, omtala vari hindret består.

Värdinnan vill, som man förstår, exakt veta gästernas antal för att kunna vidtaga sina arrangemang därefter.

- - -

Om man sagt nej till en bjudning får man naturligtvis ej antaga en för samma dag på annat håll.

Något sådant som att glömma av en bjudning får man självklart ej tillåta sig.

- - -

I en tambur tränger du dig ej fram i fall ni komma flere i sällskap. Du sparkar ej av dig galoscherna. Gjorde alla det, bleve det ju en hög galoscher. Eller också besvärade man husfolket med ett extra arbete för att para ihop galoscher, som kanske ej alla äro märkta och alltså ej så lätta att känna igen.

Ställ ej galoscherna på avtorkningsmattan i tamburen! Om du så gör, måste den, som kommer in efter dig, lyfta bort dina galoscher, innan han kan torka av sig på mattan. Är det mörkt i tamburen, kan han stupa omkull på dina galoscher. Ty ingen ordentlig människa väntar att finna dem på ett sådant ställe.

Regnar det, får ej din paraply placeras så, att den blöter ner andras kläder eller fyller andras galoscher med vatten.

Överplagget hänges på en ledig krok, om sådan finnes. Eljes besvärar man den, vilkens överplagg man givit sitt eget som påhäng, med att han, då han skall ha sitt, skall 1) ta ner ditt överplagg, 2) ta ner sitt och 3) hänga upp ditt igen.

Detta gäller ej blott vid bjudningar och besök utan fastmer i vardagslivet, familjemedlemmarna emellan. Allra helst böra dessa ha var sina klädkrokar i tamburen.

Kommer värdfolket ut i tamburen gör man en bugning, men med handslag hälsar man först sedan man tagit av sig överplaggen.

Medför du blommor, skall omslaget avtagas i tamburen.

- - -

Är du inbjuden som gäst, så kom alltid på bestämd tid. Kommer du en kvart för sent till en middag, så har värdinnan under tiden fått vara orolig för att maten skulle bli förstörd, och de övriga gästerna äro med skäl missnöjda över, att de fått vänta för din skull.

Denna regel skall man tillämpa i alla livsförhållanden. Tillhör man en styrelse e. dyl. få ju dina samtliga kamrater sätta bort en kanske dyrbar tid på grund av din sölighet.

Har man fått förmånen av ett möte med en dam, är punktlighet oundgänglig. "Kvinnor och soppor skall man ej låta vänta, ty då kallna de", sade den vise Otto Serrander.

- - -

Vid hälsning eller presentation räcker man ej handen åt en dam, åt en äldre person eller överordnad. Man väntar till dess denna genom att räcka fram sin hand ger signal till handslag. Uteblir detta, bugar man sig. Är man en ung dam, gör det ett gott intryck, att man niger för den äldre. Det är ju också en så förtjusande rörelse.

Vid handhälsningen skall armen vara böjd. Eljes gör man intrycket att ha missbildad eller konstgjord arm. Man får ej lägga en slapp hand i den andras, men ej heller trycka så hårt, att det åstadkommer smärta. Unga damer få ej genom att låta handen ligga länge i en ungherres hand eller extra varmt trycka den ge anledning till misstydningar.

- - -

Man får kyssa en dam på hand endast om hon med handens framräckande ger invit därtill, och detta brukas i det bildade umgänget endast av gifta damer. Kyssen får ej vara hörbar och måste absolut ske med torra läppar (liksom den nackkyss man ger sitt viv), ty det uppstår, som bekant, en obehaglig köldkänsla då fuktighet avdunstar.

- - -

Om någon begär att bli presenterad för dig, så visar han därmed en artighet mot dig. Även om du ej tycker om personen, måste du i alla fall uppskatta hans uppmärksamhet mot dig.

Att icke låta sig presenteras kan vara en oartighet - ett tecken på, att man ej vill bli bekant med personen i fråga. Därav följer, att en ren glömska i ty fall kan tagas som bevis på ringaktning.

- - -

Armbåga dig ej fram till bästa platsen. Vid passerandet av en dörr skola - såsom alltid - damer och äldre personer gå först.

Ha inte bråttom att få sitta och låt framför allt damer och äldre personer disponera stolarne. Soffan anses såsom de gifta damernas privilegium.

Ställ dig ej framför kakelugnen, så att du hindrar andra att få njuta av brasan. Är det trångt i salong eller andra sällskapsrum, placerar herrn sig bakom sin dams stol.

- - -

Vid en bjudning skall värdfolket underhålla sina gäster. Det är tarvligt att låta någon känna, att han är med på nåd. Alla skola mottagas med samma förbindlighet och vara föremål för värdfolkets omsorger. Särskild uppmärksamhet kan man dock visa någon hedersgäst: en framstående person, en långväga resande o. s. v.

- - -

Då man tar emot främmande är man alltid enklare klädd än när man själv är främmande. Detta gäller ej minst värdinnan, om vilken man vet, att hon kanske måste gå ut i köket eller serveringsrummet då och då för att leda anordningarna för maten o. s. v.

- - -

Små förtretligheter har man ofta vid en större bjudning: konditorn mankerar en, en tjänarinna har oturen att slå sönder något o. s. v. Men dessa förtretligheter måste man svälja så grundligt, att gästerna ej märka ett tecken därav.

- - -

Värdfolket tycker, som redan sagts, om, att man intresserar sig för deras tavlor, möbler, rumsindelning o. s. v., men naturligen bli de ej glada över, att man kritiserar deras smak. Den är ju också deras ensak.

Detta intresse för värdfolkets tavlor, album, stereoskop o. s. v. får ej bli så stort, att man bryr sig sist om värdfolket självt eller de övriga gästerna.

På en bjudning får man ej bilda kotterier. Herrarne få ej samla sig i klungor och glömma damerna.

Att ta en bok och sätta sig och läsa medan man befinner sig i ett sällskap är vettlöst. Studierna ha sin tid, som ej sammanfaller med sällskapslivets. Deltager man i detta, skall man ägna sig åt sällskapet, eljes kan detta tro att man finner det ointressant.

Om i mindre sällskap eller på dambjudning handarbete medföres, får det ej vara sådant som hindrar en att uppmärksamt ägna sig åt värdfolk och medgäster.

- - -

Blir du ombedd att sjunga, spela eller deklamera, så lämna på en gång det avgörande ja eller nej. Det är alltid obehagligt att höra, att någon måste låta bedja sig flere gånger. Och har du svarat ja, så håll ej på i det oändliga med dina prestationer.

Innan du börjar utförandet av ett sång- eller musikstycke skall du säga dess namn samt vilka som skrivit text och musik. Det höjer betydligt åhörarnas intresse.

Förekommer i en tonmålning olika avdelningar - t. ex. "Avfärden", "I trav", "Mitt i skogen", "Framkomsten", bör du nämna deras namn, då du begynner dem.

- - -

Det är ohövligt att sätta sig och läsa, titta i ett album eller annorledes visa sig ouppmärksam, när någon deklamerar, spelar eller sjunger. Ohövligheten träffar alltid den uppträdande, men i ett flertal fall också värdfolket, som för sina gästers skull på förhand avtalat underhållningen med den uppträdande. Att tala högt under en sådan underhållning är att uppnå vettlöshetens tretal; man stör då även de gäster, som vilja höra på.

- - -

Läser någon högt, så titta ej i den läsandes bok, ty han får då det intrycket, att han läser så pass otydligt, att du ej kan uppfatta vad han säger utan måste tillgripa utvägen att läsa innantill hos honom för att kunna följa med.

- - -

En för dig obehaglig person är kanske med i sällskapet. Det måste du finna dig i utan att visa det, för värdfolkets skull. Äger du ej sådan självbehärskning, bör du stanna hemma. En oartighet mot någon gäst är en oartighet mot värdfolket.

- - -

Man får ej vårdslöst vräka sig i soffor och fåtöljer. Sitt mitt på stolen! Väg ej med den, vare sig bakåt eller åt sidan. Dels fara stolarna illa därav, dels kan man ju ramla baklänges. Och omgivningen får ej oroas genom att frukta, att någotdera av detta skall inträffa.

Sätter du dig i en gungstol, får du ej gunga upp och ner.

- - -

Tumma ej mustascherna, fingra ej på klockkedjan, fatta ej tag i allehanda föremål i din närhet. Andra bli nervösa av en sådan yttring av nervositet.

- - -

Viska aldrig i sällskap. En var i sällskapet kan tro, att det gäller honom. Följes viskningen av miner och skratt, blir den dubbelt förargelseväckande.

- - -

Om du hostar eller behöver snyta dig medan du befinner dig i sällskap, så vänder du dig bort. Något för bordsällskapet så obehagligt som att man avlägsnar en större näsavsöndring bör dock ej ske vid bordet. Är det nödvändigt - och då är det naturligtvis bättre än att sitta och "supa snor" - sker det så obemärkt och tyst som möjligt. Man får aldrig i andras närvaro peta sig i tänderna eller rengöra naglar och öron.

Om du nyser, så gör det så tyst som möjligt. Att i nysandet inlägga särskilda ljud såsom "atjo", "atjej" eller dylikt är att verka störande på omgivningen.

Överfalles man av en rapning, sluter man munnen, så att rapningen ej bli hörbar för omgivningen. En gäspning måste kvävas, och det är förbjudet att harkla sig.

- - -

Skratta ej bullersamt. Du blir då lätt ansedd som flabbig, och nervösa personer må illa i ditt sällskap.

- - -

Det gör ett gott intryck, om unga damer på mindre bjudningar hjälpa värdinnan med servering, avdukning o. s. v.

- - -

Skall du se på klockan, medan du är i sällskap, så gå avsides. Eljes förefaller det värdfolket och dina medgäster som om du har tråkigt och tycker att tiden går sakta.

Av samma orsak får du i sällskapet ej ställa dig och blindstirra på ett i rummet befintligt ur.

I samband härmed må sägas, att ett ur ej hör till den lämpligaste möbeln i en salong. Där skall man tänka på att vara angenäm, icke på tiden.

- - -

Var göra av händerna? Första villkoret för att få en ledig hållning är att lära sig var man skall göra av händerna.

Damerna varnas för att lägga armarne i kors över bröstet. För det första vittnar det om tafatthet. För det andra är det fult - det ger dem något bistert, som skulle de säga: Är det någon som vill boxas? Och för det tredje är det en ur hälsosynpunkt olämplig ställning. Den trycker nämligen ihop bröstet och försvårar alltså en ordentlig andning.

Det är naturligtvis lika skadligt för herrar att korslägga armarne över bröstet. Men dem behöver jag ej varna, enär de ej offra åt detta bruk. Så snart en herre vill erinra omgivningen, att han är så tafatt, att han ej vet var han skall göra av sina händer, så - stoppar han dem i byxfickorna.

Detta är den olediges första och förtvivlade tillflykt och röjer fullständig rådvillhet var han skall göra av händerna.

Den som vid samtal med en dam eller äldre person har händerna i byxfickorna behöver aldrig komma med ursäkter för att han saknat tillfälle att umgås med bildat folk. Det märkes allt för väl ändå

Vänj dig att stå ledig (utan att stötta upp väggen, skubba dig mot en dörrpost eller dylikt) och låt händerna hänga ledigt nedåt, ej ansträngt som om du bure på ett par brandhinkar. Intag ej en bredbent ställning, ställ ej fötterna starkt utåt ("en kvart över två") och trumma ej mot golvet med dem.

Det kan gå för sig att lägga händerna på ryggen, men då måste det ske ledigt.

En herre får naturligeu ej i damsällskap sätta tummarna i västhålet. Det ser då ut som om man vore angelägen visa, att man har ren skjorta.

Sitter man, lägger man helst händerna ledigt i skötet.

- - -

De herrar, som taga sig friheten att röka i damers sällskap, böra på lämpligt sätt erinras om sin brist på belevenhet. En dam, som ej visar missbelåtenhet över brott mot denna regel, är själv i behov av uppfostran.

En herre frågade en gång en dam, om tobaksrök generade henne.

"Det vet jag inte", svarade hon, "ty jag har ännu ej varit tillsammans med någon herre, som tillåtit sig att röka i min närvaro."

- - -

En dam måste, då hon sitter, tänka på huru hennes kjol faller. Den får inte linda sig kring benen.

- - -

En väluppfostrad person är alltid uppmärksam mot äldre personer: låter dem ej sitta ensamma i sällskapet, hjälper dem på med överkläderna, bjuder dem sitt stöd, då de äro trötta eller vägen halkig o. s. v.

- - -

Tappar en dam eller äldre person något på golvet, böjer herrn sig ner, tar upp det och överlämnar det med en bugning. Även en ung dam kan dock, utan att anses brista i artighet, underlåta detta gent emot en äldre herre.

- - -

Den man, som behandlar någon kvinna annorlunda än du skulle önska att se honom behandla din syster, är intet lämpligt umgänge för dig. Detta gäller ej minst om du är en ung man.

Kom alltid ihåg att av allt ömtåligt är ingenting ömtåligare än en kvinnas goda namn och rykte. I intet fall äro människorna fordringsfullare, i intet fall oförsonligare, i intet fall fördomsfullare, i intet fall mera utan reson.

Är du en verklig man, måste du därför ge noga akt på ditt uppförande, så att du ej prisger någon kvinna åt dem, som vilja misstyda och förtala.

- - -

Till bjudningar får man ej medtaga sina småbarn, såvida de ej uttryckligen äro bjudna. Umgängeslivet är ju ej ämnat för småbarn, och ett enda sådant kan ju fullkomligt förstöra nöjet för ett helt sällskap. Skall modern ständigt ha det i knäet, så är ju sällskapsnöjet betydligt reducerat för henne. Släpper hon barnet, så går det kanske åstad och river ner och slår sönder något, som kanske aldrig kan ersättas: en minnesgåva t. ex. Bäst det är klättrar barnet upp någonstädes och slår ned sig, vilket åstadkommer uppståndelse. Då någon läser eller spelar, pratar barnet och stör alltså både den som läser och dem som höra på. Vid maten säger det: "De' häj ä' inte dott!" - det är ju ej barnmat, som serveras på kalas - vilket åstadkommer misstämning hos värdfolket. Eller välter barnet omkull en kopp, stjälper på sig en sopptallrik eller dylikt.

En bjudning drar ju ständigt ut på natten. Då blir barnet grinigt och besvärligt.

Småbarn och sällskapsliv äro två skilda bgrepp. Är det möjligt att lämna småbarnen hemma, även om de äro bjudna, är det artigast mot både värdfolk och övriga bjudna.

- - -

I stort sällskap är det tillräckligt att med handslag hälsa och taga avsked av värdinna och värd. För det övriga sällskapet behöver man blott buga sig.

Går man före ordinarie uppbrottstiden, tackar man oförmärkt värdinna och värd och försvinner utan att störa sällskapet.

- - -

Om du varit bjuden någonstädes, så glöm ej att första gången därefter du träffar värden eller värdinnan säga ett: "Tack för senast!" Glömska härav kan av mången värd och värdinna uppfattas som om det, de hade att bjuda på, inte var något att tacka för.

- - -

Hemlösa ungkarlar och flickor bjuder man företrädesvis till sig de aftnar, då det alldeles särskilt kännes bittert att sakna familj, såsom jul- och nyårsaftnar, de båda största högtidskvällarne. På julafton skola familjemedlemmarna ihågkomma en sålunda bjuden med julklappar. Det behöver endast vara billiga småsaker, men ej för få, ty då känner gästen, att han är utifrån och hör till dem, som man föga tänkt på.

Den bjudne har med sig en sak till var och en av familjens medlemmar, något billigt, men som visar att han ihågkommit alla. Värdfolket kan han ge - under gemensam adress - blommor, en krukväxt e. dyl.

Det är en grov taktlöshet att på någon av de nämnda båda högtidsaftnarne bjuda till sig familjemedlemmar och särskilt barn och ungdomar ur familjer. Även där familjebanden eljes äro lösa nog, kännas de naturligtvis eller böra kännas starkare än eljes på jul- och nyårsafton. Julafton är barna- och barndomsminnesfesten framför alla andra. Nyårsafton, då man ser tillbaka på det gångna året och framåt mot det kommande, skall naturligen samhörigheten mellan familjens medlemmar vara starkare än annars - denna samhörighet, som, om vi ibland än glomma den, vi dock icke kunna komma ifrån. En till familjemedlemmar en sådan kväll utfärdad bjudning innebär, att man anser att dessa inbjudna skola sakna denna samhörighetskänsla med de sina och samtidigt att man ej behöver förutsätta vanliga mänskliga känslor hos föräldrar och syskon eller andra närmare anförvanter till de inbjudna. Och fint folk karakteriseras just därav, att det förstår att taga hänsyn till andra.

- - -

Kom ihåg, att all gästfrihet blott är ett utbyte. Tar du emot gästfrihet, måste du bestå sådan igen. Kan eller vill du icke bjuda igen, skall du ej mottaga gästfriheten. Ty du får i sådant fall ej gott anseende.

Är du ungkarl och ofta mottager gästfrihet i ett hus, måste du någon gång bjuda ditt värdfolk på konditoriet, på mat, på teatern, på konsert e. dyl. De taga sig gärna de större skyldigheterna men sätta stort värde på att sålunda till omväxling med vardagslivet få komma ut någon gång, varjämte de sålunda få påtagliga bevis för, att du känner dig tacksam. Och mot tacksamma människor är det roligt att vara gästfri och uppmärksam.

En blomma, en bok e. dyl. ibland till värdinna och värd i ett hus, som du såsom ungkarl mycket gästar tages också väl upp. Ju mer personlig gåvan är - en älsklingsblomma, en älsklingsförfattare o. s. v., - dess finare framstår du.

Varken dylika bjudningar eller gåvor få vara så stora, att de ge intrycket av att du betalar gästfriheten. Är du ungkarl, stå som sagt de mindre skyldigheterna på din sida, och vräkighet är icke detsamma som tacksamhet.

- - -

För en bjudning, vari man deltagit, tackar man genom att sända visitkort. Om huru dessa kort skola användas, se "Gratulationer".


The above contents can be inspected in scanned images: 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52

Project Runeberg, Thu Oct 10 20:56:14 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/umganges/040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free