Tvätta alltid händerna innan du går till bords, det är det minsta du är skyldig både dig själv och andra. Du kan nämligen aldrig veta, vad för sorts smuts, som finnes på händerna. Med fingrarne rotar man i brödkorgen o. s. v., och det kan icke undgås att man vidrör det, som andra skola äta. I alla händelser för du vissa delar av maten till munnen endast med fingrarne, vadan det även för dig själv är lika oaptitligt som ohälsosamt att gå till bords med otvättade händer.
Någon sade, att det finns folk, som går direkt från avträdet till matbordet utan att tvätta sig om händerna - ja, vi hörde någon påstå, att en kokerska efter ett besök på nämnda ställe begynte rota i maten utan att tvätta sig om händerna. Vi ha lyckligtvis aldrig sett någon sådan, och man får hoppas att hon hör till sagans område.
- - -
Japanerna låta aldrig sina händer komma i beröring med maten under tillagningen. De anse det som orenligt även om händerna äro aldrig så rena.
Snyggheten utsträckes naturligen även därhän att man ej kommer okammad och med smutsiga, framför allt ej illaluktande (och sålunda aptiten förtagande) kläder till bords.
- - -
Duka aldrig bordet alldeles lika. Gör det lite annorlunda på söndagen än på vardagarne, och gör något extra på familje- och andra högtidsdagar.
Det viktigaste är linnet och servisen. Linnet skall vara gott, och något bättre än i solen torkad, blankmanglad dräll finns ej i världen. En vit servis av bra porslin är i sin förnäma enkelhet värd att rekommendera. Har man blommigt, måste man se till, att det ej svär mot dekoreringen av bordet i övrigt. Blommigt är alltså ej så användbart.
Ingenting på bordet skall vara så högt eller så placerat, att det hindrar värdfolk och gäster från att se varandra. Levande blommor och grönt äro de härligaste av dekorationsmedel. En enda ranka bordet runt av något grönt från en slingerväxt lyser upp och sammanhåller det hela.
Men man kan dekorera även med andra saker: olikfärgade glas, saltkar, ströskålar, o. dyl., ja, t. o. m. ljusstakar (med ljus i). Allt bör dock ha samhörighet med maten och ätandet. Statyetter o. dyl. ha ingen hemortsrätt på ett matbord.
Belysningen i matsalen bör gärna vara på en gång stark, varm och dämpad och alltid huvudsakligen falla på matsalens medelpunkt: bordet. Det är i stil med matsalens hela möblering, som ej skall vara sådan, att den tar bort uppmärksamheten från bordet.
- - -
Alla måltider skola serveras på bestämt klockslag. Det bör ej klicka på minuten. Regelbundenhet i detta fall åstadkommer regelbundenhet i husets övriga vanor.
Det är utmärkt att tillkännage tiden för måltidens början med en gong-gong, som höres genom hela huset. Man kan varsko med en första signal vissa minuter på förhand, så att alla stå på parad när den andra signalen ljuder.
Alla familjens medlemmar infinna sig också på minuten. Ty alla skola sätta sig till bords på en gång. En enda försumlig tvingar alla de övriga att vänta. Händer dock sådant, måste den felande be om ursäkt och förklara orsaken till sin försummelse.
Inte heller får man komma för tidigt till bords. Det ser ut som en förebråelse mot värdinnan - som ginge hennes klocka ej ordentligt eller rättade hon sig inte efter den.
- - -
Vid bordet sitter man rak. Huvudet får ej dyka ner i tallriken, som ville man slicka i sig maten.
Man får ej lägga armbågarne på bordet.
Sedan alla blivit serverade, begynner värdinnan att äta, vilket är tecknet för alla de övriga att gå till anfall på maten. Väntar man ej på henne, ger man intryck av att vara så utsvulten, att man förlorat självbehärskningen.
Kniven är till för att skära sönder maten med. Den skall alltså vara en smula vass. Därav följer, att den ej får stoppas i munnen, ty ens bordsgrannar måste då sitta och ängslas för att man skall skära upp mungiporna. En del mat blir ju också osmaklig av beröringen med järn.
Alltså äter man med gaffeln. Till gott bordsskick hör ett rätt begagnande av gaffeln. Detta instrument har en framsida och en baksida. Det är på framsidan, den konkava, som maten placeras för att föras till munnen - den hålles på samma sätt som skeden. Att använda gaffeln bakfram och med kniven lassa på den en portion mat, ofta rinnande av sås, är tillgjort, osmakligt och bakvänt, såsom all bakvändhet. Tuggan får också, då den så placeras, ett större utseende än den i verkligheten har, och man undrar ofta hur vederbörande skall få in ett sådant lass utan att gapa munnen ur led. Då det inte är fråga om mat, som behöver styckas, såsom kött, är det finast att äta endast med gaffeln. Tag till minnesregel, att bordskniven bör användas så litet som möjligt, helst inte alls. På de kontinentala fiskrestaurangerna dukas ej med kniv (utan med två gafflar).
Till assietterna på smörgåsbordet höra särskilda gafflar, till den på fat upplagda maten särskilda gafflar eller skedar. När du lägger för dig, får du aldrig använda annat än dessa särskilda gafflar och skedar. Skulle du till detta ändamål begagna den gaffel, som hör till ditt kuvert och vilken du haft i munnen, karakteriserar du dig som en snuskprins, som väcker hela sällskapets vedervilja. Vem vill, tror du, taga smörgåsmat av en assiett eller mat från ett fat, vari du rotat med den gaffel, som du haft i munnen?
- - -
För att sticka spetsen av skeden i munnen varnade en tecknare i en tidskrift. Det skulle ej vara fint, utan man skulle föra skedens sida till munnen och sålunda hälla i sig innehållet.
Förslaget kom sannolikt från en person, som varit ute och sett huru anglosachserna bruka, och tvärt skola vi apa efter. Jag avråder. Det ser tillgjort ut och passar ej för svenska förhållanden, emedan våra skedar äro spetsiga, ej mera skopformiga som de engelska.
Gör dig alltså ej löjlig med detta aperi. Huvudsaken är att man ej sörplar.
- - -
Man kan ej på något eklatantare sätt visa sig oborstad och bli en plåga för sina bordsgrannar än genom att sörpla då man äter soppa och smacka då man äter annan mat.
Man bör försöka undvika att äta, då någon sitter vid bordet, som ej äter, ty ljudet av en annans tuggning - kanske förstärkt av glappande löständer - blir alltid obehagligt för den icke ätande, som hör på. Äta flere i sällskap förtaga ens egna tuggrörelser ljudet av de andras. Detta är en av orsakerna till, att alla skola begynna äta på en gång.
Tuggningens hemlighet består ej blott däri, att man sönderdelar maten utan också blandar den med saliven, varförutan en ordentlig matsmältning ej kan äga rum. Att tugga med munnen full av dryck är alltså ohälsosamt, och den såsrand det lämnar på glaset gör ett otrevligt intryck på bordsgrannen. Alltså: drick mellan tuggorna, ej till dem!
Man får ej glupskt sluka maten. Hälsosammast är att äta långsamt, men i sällskap får man ej låta vänta på sig. Värdfolket får tillse, att det slutar måltiden sist av de vid bordet varande.
Värdinnan bjuder alltid två gånger. Med det måste man slå sig till ro även om man tycker aldrig så mycket om det serverade. Är det något särskilt man önskar, får man ej sträcka sig framför någon och ta för sig. I stället påkallar man den serverande eller ber sin bordsgranne hjälpa en till rätta.
Man får aldrig sticka ett helt brödstycke i munnen. Det skall brytas i bitar, som en efter en stoppas i munnen - brytas, sade vi, ej knäckas mot bordet.
Man doppar ej ett bröd eller en skorpa i koppen för att sörpla i sig den medan kaffet, mjölken eller vad det nu är rinner om munnen, utan även doppbrödet sönderbrytes och lägges i koppen samt ätes så med tesked. Man får ej stoppa i så mycket bröd i taget i koppen, att det blir en till utseendet osmaklig gröt (s. k. kaffesull).
Även om blott familjen är samlad får man icke stiga upp från bordet utan giltig anledning och utan anhållan om ursäkt för att man bryter laget.
Vid bordet skola alla utveckla sina älskvärdaste egenskaper. Skämt anbefalles. "Ett gott skratt befordrar matsmältningen", medan en betryckt sinnesstämning är matsmältningens värsta fiende.
Man stiger upp från bordet, då någon av värdfolket ger tecken därtill, och tackar för mat. Det är hälsosamt att unna sin kropp och sin själ åtminstone en halv timmes ro efter maten (att sova på maten är däremot ohälsosamt). Inom familjen bör denna halvtimme lämpligen tillbringas med trevligt samspråk eller dylik ej ansträngande samvaro.
Den serverande bjuder ej gästerna till bords - det är värdinnans sak. Den serverande säger: "Det är serverat". Värdinnan säger till gästerna: "Varen så goda!"
All servering skall ske så ljudlöst som möjligt, och den serverande får ej tilltala gästen, som ostörd skall få ägna sig åt sällskapet och maten.
Den serverande tackas icke. Det är värdfolket, som skall ha tacket.
- - -
Det ideala matbordet är avlångt.
Värdinnan sitter vid den bordsända, som är närmast serveringsbord, serveringsrum eller kök, så att hon lätt skall kunna leda serveringen och kunna komma ut i köket utan att springa förbi alla gästerna. Hon får dock ej vid större bjudningar lämna bordet utom i yttersta nödfall.
Värdinnans kavaljer är den förnämste manlige gästen, värdens bordsdam den förnämsta kvinnliga. Här som överallt annorstädes har naturligtvis kavaljeren sin dam till höger.
Placering sker i övrigt efter värdighet, och vad värdighet i detta fall är, blir alltid en omständighetssak. Är det en släktmiddag, sitter man efter släktskap, med särskilt utmärkande av de äldre. I andra fall sker placeringen med hänsyn till förmanskap e. dyl.
Värdens bordsdam serveras först, varpå serveringen fortgår till höger. Är det ett litet bord och blott en serverande, bjuder denna både köttet eller - såsom hos vegetarianerna - det, som ersätter detta, och legymerna samtidigt. Är det intima bekanta vid bordet, kan man låta legymerna cirkulera mellan gästerna medan den serverande blott har hand om köttet eller köttersättningen. Sås och sallader cirkulera alltid.
Äro de serverande två, kan den ena taga köttet, den andra legymerna på sin lott. De följas då i nämnd ordning.
Är bordet stort och det går högtidligare till, servera båda de uppassande fullständigt. I sådant fall begynner den uppassande n:r 2 med värdinnan och fortsätter åt höger.
Vid ett stort bord kan brukas den kompromissen, att de två uppassande servera köttet eller köttersättningen medan tvenne legymfat cirkulera.
Värden eller värdinnan överhoppas ej i något fall. Är det blott herrar till bords, bjudes värdinnan först.
Den rätt, varav gästen själv lägger för sig, bjudes honom från vänster, men allt annat från höger. Sopptallriken bjudes på en servett.
Innan ny rätt serveras, borttages (från vänster) allt vid varje kuvert utom kuverttallriken, glasen och brödet. Därvid läggas skedar, knivar och gafflar för sig, endera på översta tallriken eller i en korg. Ställas flere tallrikar med kvarliggande skedar eller knivar och gafflar på varandra, sitta gästerna i ångest för att denna uppgillring skall gå i golvet.
Före desserten borttages kuverttallriken och bortsopas bröd och brödsmulor.
Värdinnan får ej annat än tillfälligtvis lämna bordet förr än måltiden är över.
- - -
Vid en bjudning skall värdfolket placera gästerna. Det kan ske genom att varje herre får ett kort med sitt namn och orden "behagade föra (namnet) till bords", genom att skrivna kort läggas framför vars och ens kuvert eller genom att värden före utträdet i matsalen riktar en anhållan till varje herre att föra en uppgiven dam till bordet. Bland nära bekanta kan man ordna ett lotteri sålunda, att det skrives två ettor o. s. v. Herrn söker upp en dam, som fått numret motsvarande hans. Det är regel, att man skiljer man och hustru åt men däremot icke förlovade. Är någon särskild anordning ej vidtagen, väljer man själv sin bordsdam, dock icke värdinnan, som själv väljer. Att sitta bredvid henne betyder, som nyss nämnts, att man är den förnämste manlige gästen. Det är, såsom av det föregående framgår, också en särskild utmärkelse att bli utsedd till värdens bordsdam.
Vid inträdet i matsalen bjuder man sin dam armen, för henne fram till hennes plats (vilken, bör man på förhand ha förvissat sig om), bugar sig, drar undan sin egen stol och låter henne sätta sig. Först därefter sätter man sig själv.
Läses det bordsbön i huset, blir man stående tills denna förrättats och i alla händelser tills värdinnan eller värden gett tecken, att man skall taga plats.
Värdinnan får aldrig offra åt de tomma ursäkterna, att "det är så tarvligt". Det anses endera som skryt eller som hyckleri, och ingendera gör gästen sympatiskt stämd.
Då steken eller den rätt, som motsvarar denna - såsom hos oss vegetarianer - serverats, fyllas glasen, som vi hoppas ej innehålla annat än hemgjord fruktlemonad eller alkoholfritt vin, och värden önskar gästerna välkomna. Han kan naturligtvis därvid adressera sig till någon eller några vissa, men det måste vara fullt motiverat (att han ser i sitt hus någon gäst för första gången, en förman e. dyl.), så att ej de övriga gästerna känna sig tillbakasatta.
Från gästernas sida måste första talet gälla värdfolket, och man bör gärna på förhand vara överens om, vilken som skall hålla det. Det är en företrädesrätt, som tillkommer hedersgästen eller - om han ej vill - någon av husets äldre, betydelsefullare vänner.
Man kan därefter under middagens lopp - dock först sedan man druckit med sin bordsdam och tackat henne för nöjet av hennes sällskap - be att få dricka med andra personer bland gästerna. Detta måste dock ske med urskillning, så att man ej förbigår någon, som man har särskild anledning att komma ihåg. Till värdfolket får dock en dylik hänvändelse ej ske, men detta dricker med vem det behagar, helst med alla, så att ingen känner sig förbigången.
Om värdfolket offrar åt det osmakliga bruket med sköljkoppar vid bordet, så begagna dig ej av generositeten att få tillfälle att utföra denna del av toaletten i andras närvaro. Doppa händerna i koppen och torka av dig på servetten och låtsas som det så skall vara.
Man stiger upp från bordet först då värdfolket ger tecken därtill, tackar för mat och för sin dam till salongen. Därmed äro ens skyldigheter mot henne egentligen slut, men blir hon glad över att fortfarande vara föremål för en uppmärksamhet, så undandrag henne ej det.
När man gästar ett privathus kan man inte - liksom på en restaurang - torka bort någon tilläventyrs å servisen befintlig fläck. Att göra det, skulle vara generande, nästan dödligt sårande för värdinnan. Ser man under sådana förhållanden en fläck, måste man ta den med ro.
- - -
En absolutist bör ej utan att tvingande omständigheter föreligga besöka lokaler eller tillställningar, där rus- drycker serveras. Men är man t. ex. handelsresande, har man ej alltid tillfälle att välja ett nykterhetshotell. Har man en svärfar, som inte är absolutist, kan man dock ej låta bli att gå på hans familjemiddag. Är man riksdagsman, kan man ej underlåta att deltaga i sin partigrupps möten med åtföljande sexa, ehuru det drickes där, o. s. v.
Men man får aldrig glömma vad en absolutists värdighet kräver.
Kommer man in ensam på en restaurang, sätter man sig aldrig vid ett av en annan gäst lämnat, ej avdukat bord, där tömda rusdrycksbuteljer eller glas stå. En person, som går genom lokalen, kan få det intrycket, att man självt tömt dessa buteljer och glas.
Det första absolutisten gör, då han sätter sig vid ett dukat bord, där en eller flera sorters vinglas förekomma, är att vända dessa upp och ned. Det är en demonstration, som ej kränker gästfriheten, helst den egentligen är en anvisning åt uppassaren att ej servera något i dessa glas.
En absolutist kan aldrig föreslå en skål, då rusdrycker serveras. Ty det skulle vara detsamma som att uppmana folk att dricka.
Han kan ju hålla ett tal för värdfolket eller andra personer och sluta detta med att utbringa ett leve med därtill hörande hurra.
Han kan ej heller föreslå att skåla med någon enskild, ty även detta vore ju att uppmana denne till att dricka.
Nu finnas ju många absolutister, som ej blott opponera sig mot rusdryckerna utan ocksa mot allt slags bordsdrickande och skålande. De så radikala slippa att tänka på de flesta anförda försiktighetsreglerna.
- - -
År 1370 skrev S:ta Brita till sin son Birger, lagman i Närke och riddare:
"- - - Item då du sitter till bords, hav hövisk och gudelig snack; vakta dig väl för Sveriges sedvänjo; många gå sällan från bordet, förr än de äro såsom grymtande svin".
I en bordstavla från 1600-talet, The gamblas bordstafla om höfviskhet och bordetuckt, heter det:
"Dryckenskap och så frosserij vanärar them ther sölar uthi. Nykterheett tienar och står väl, drukna förgäta tuckt och skääl."
- - -
När du dricker något vid bordet - jag förutsätter att det ej är fråga om alkohol - får du ej svepa i dig ett glas i ett drag utan ta dess innehåll i små klunkar. Är något hett, kan du skålla dig; är något kallt, påfrestar det hjärtat (man har ju t. o. m. exempel på att personer dött av att häftigt dricka kallt).
Vad mjölk beträffar, skulle den aldrig drickas. Mjölk är ingen dryck, utan ett födoämne. Intages den som dryck, ökar den (ofta onödigtvis) födans massa, och drickes den i stora klunkar blir den svårsmält. Se på kalven. Han kan inte stjälpa i sig ett glas på en gång, och han har ändå en mage, som speciellt är inrättad för detta hårdsmälta födoämne. Naturen är den bäste läromästaren.
Förtär ogärna mjölk och frukt till samma måltid, om din mage ej är kraftig. Den lättsmälta frukten blir då liggande i magen lika länge som den hårdsmälta mjölken, kommer sålunda i jäsning och bereder obehag. Och så tror man, att man ej tål frukt och avstår från detta för hälsan oundgängliga födoämne.
Frukt och grönsaker - särskilt grövre sådana - äro också en dålig blandning.
- - -
Är det gångbord vid en bjudning, får man ej tränga sig fram, som om man ej skulle ha sett mat på fjorton dagar.
Man får ej spilla på någon. Den som råkar ut för en sådan drummelaktighet har ju sitt nöje för den kvällen förstört.
Värdinnan skall ej truga, men man får ej heller låta truga sig. Det är att lägga sten på värdinnans skyldighetsbörda.
Skulle värdinnan ha oturen att glömma en, får man ej taga anstöt
därav, liksom man ej får låtsas om, ifall någon av gästerna gör sig
skyldig till någon försummelse mot gott sällskapsskick.
