- Project Runeberg -  Under fredsbanéret /
233

(1916) [MARC] Author: J. L. Saxon
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - XXIII. En ädel kvinna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN ÄDEL KVINNA

233

fick stora ögon. Och mindre vart ej min undran, då
hon började tala.

»Jag ber er att höra mig», begynte hon, utan att
säga vilken hon var. Och jag ville ej fråga. Jag endast
svarade, att jag ville tjäna henne så långt jag kunde.
Hon frågade mig, om jag någonsin varit i ett fängelse,
vilket jag naturligtvis förnekade.

»Då vet ni ej mycket», fortfor hon. »Jag, ser ni,
har varit fängslad i åtta år. Icke i ett sådant där oskyldigt
fängelsehål, som ni ryste åt, då ni hörde namnet därpå.
Nej, i osynliga kedjor, som äro så förfärligt tunga och
som strama åt så hårt. Ni kan tro, att jag hatade
fångvaktaren. Fastän han var ju oskyldig till att jag
aftjä-nade straffet. Det var ju min skull, som begått brottet.
Men jag hatade honom i alla fall... Så kom en ung
vacker riddare in i fängelset. Han såg så sträng ut och
talade så allvarligt när fångvaktaren var inne. Men då
denne var ute, blev riddarens ansikte endast sol och
fägring, och hans stämma vart mjuk som en
vindviskning i skogen. Och han lovade mig att föra mig långt
bort, där fångvaktarens makt över mig skulle bli så
gott som ingen — se jag kunde ej undslippa fängelset.
I stället skulle jag ge min själ åt honom. Och det
gjorde jag gärna, ty fängelset var så dystert, och riddaren
var så härlig att skåda och talade så ljufligt. Det var
kärlek, sade jag mig med jubel... Så tog han min hamn
och gjorde ett förfärligt brott, och de skulle döda mig
därför. Men då flydde jag. De togo fångvaktaren, som
nog får lida hårt för att han ej kunde se efter min
hamn —■ de dumma människorna, hur skulle han ha
förmått det! Jag flydde till riddaren — genom villande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:17:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/unfreb/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free