Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarta klänningen, och kring livet hade hon knutit
en brokig sidenschal, som nyss förut dolts av
kappan. Nu sysslade hennes händer oupphörligt
med en fjärilsliknande guldbrosch, som inte ville
hålla ihop schalen. Hon hukade sig ner med sin
spetsiga näsa över nålen och knäppte till den, i
nästa ögonblick gick nålen upp igen, och hon
försökte åter fästa den. Under tiden talade hon
ivrigt, liksom nedgrävd i sig själv:
— Ja, ja, så går det. Hon är död nu,
Amalia. Och nu ångrar jag mig, att jag så sällan
hälsade på henne. Jag kunde hjälpt henne med
så mycket. Men jag har ju haft mitt hem att
sköta. Man och barn! Ut och in — ett ständigt
spring är det hos oss. Jämt är det att städa efter
smutsiga skosulor som trampa. Ändå kunde jag
väl ha glatt henne en smula. Så tänker jag nu
efteråt. Hon såg för litet till oss släktingar.
Släktingar skola ju hålla samman i nöd och lust.
Hon var så ensam. Ingen man, inga barn! Bara
detta öde hus. Men någon nöd gick det förstås
inte på henne.
— Så du säger, Bettan, inföll änkegrevinnan
Ulrika, som placerat sig bredvid henne i soffan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
