Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växtens anpassning efter vattnet - Kalkväxter och saltväxter, halofyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
320
Mellan växtens form och markens kemiska beståndsdelar
finnes sålunda ett innerligt samband, och detta framträder
också på det tydligaste i det inflytande markens kalkhalt utövar
på växten. Kalken i jorden utesluter sålunda en hel rad av de
mest olika växter och bestämmer därigenom i hög grad
vegetationens utseende. Mellan olika arter visa sig emellertid mycket
stora olikheter, enär somliga trivas endast om kalk finnes, andra
trivas även på annan mark, men föredraga kalkjord, och
slutligen andra trivas lika bra på varje mark.
Kalken verkar på växten huvudsakligen i form av i vatten
lösligt bikarbonat eller dubbelt kolsyrad kalk. Som detta
kalk-karbonat finnes i alla vatten och i varje mark, kan det i ringa
mängd icke störa någon växt, ty i annat fall vore varje
växtlighet för länge sedan tillintetgjord, såsom i Karstområdet.
Skadligt verkar kalken på många växter endast genom sin
koncentration. Sålunda dödar tillförseln av kalkhaltigt vatten vitmossan
(Sphagnum) lika säkert som ormgift ett varmblodigt
ryggradsdjur; ätliga kastanjen (Castanea vesca) dör ofelbart, om den mark,
i vilken den har sina rötter, upptager blott 3 proc. kalk. Lika
olyckligt verkar markens kalkhalt på en rad andra växter såsom
gul lupin (Lupinus luteus), luzern (Medicago minima), syra
(Rumex), ljung (Calluna och Erix), fingerborgsblomma (Digitalis),
örnbräken (Pteris aquilina) och många flera.
Växtens förmåga att anpassa sig efter en större saltmängd i
marken är av största vikt, ty funnes icke denna
anpassningsförmåga, skulle stora sträckor på vår jord vara fullständigt berövade
allt vad växter heter. Starkt salthaltiga områden äro dessutom
vida talrikare än man i allmänhet tror. Till dem höra nämligen
framför allt havskusterna, stränderna till de största insjöarna
och på alla kontinenter ofantliga områden, som efter all
sannolikhet varit gamla torrlagda havsbottnar. Dylika områden äro
länderna söder om Medelhavet, området kring Kaspiska havet,
Centralasien, det inre av Australien, slätterna i de centrala
sydamerikanska republikerna, liksom även i hjärtat av
Nordamerika. Alla dessa trakter äro öde, deras mark täckes av
utkristalliserat salt och bär följaktligen efter denna markens
beskaffenhet anpassade växter, de s. k. saltväxterna eller
halo-fyterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
