Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världarnas uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
607
temperatur genom kondensationen, därpå börjar en stark strålning
med åtföljande avkylning, åtminstone i de högre lagren.
Detta tillstånd skall slutligen föranleda, att en fast skorpa bildas,
varpå värmeförlusten utåt så gott som alldeles avbrytes.
Solens nuvarande värmeförlust är sålunda 12,000,000 kalorier
i minuten för varje kv.-cm., jordens däremot icke ens 0,000002
kalorier i minuten för varje kv.-cm. Då en gång solen täckes
av en lika tjock skorpa av samma eruptiva stenarter som jorden,
skall hon sålunda likaledes på tusen millioner år icke förlora
stort mera värme än för närvarande på ett enda. Man kan med
skäl säga, att under detta vilotillstånd himmelskropparnas energi
bevaras för omätliga tider.
»Det slutliga tillståndet hos de ur töcknen utvecklade
himmelskropparna kännetecknas följaktligen av stora kroppar med
oerhört högt tryck och oerhört hög temperatur i sitt inre,
kroppar som omgivas av en fast skorpa, vilken är en dålig
värmeledare, och som kunna anses såsom nästan absoluta
energibehållare. Till följd av den höga temperatur och det höga tryck,
som råda i deras inre, äro atomerna därstädes sammanslutna till
föreningar med ett oerhört energiförråd vid utomordentligt ringa
volym.
Dessa kroppar skulle nu under omätliga tidrymder kunna
kretsa kring varandra, om det vore lika väl sörjt för universums
stabilitet som för vårt solsystems. Detta är enligt de förnämsta
astronomernas åsikt emellertid icke förhållandet. I rymden irra
stjärnor med så stor hastighet, att de icke kunna intvingas i
fasta banor av någon himmelskropp av tills vidare kända dimensioner.
De mest talande exempel på dylika framilande himmelskroppar
äro Arcturus och n:r 1830 Groombridge, vilka måste
stryka genom det ena solsystemets område efter det andra,
till dess att de slutligen i tidens oändlighet stöta mot en annan
världskropp. Om denna är en nebulösa och den irrande stjärnan
icke banar sig väg genom densamma, så uppstår ett nytt
attraktionscentrum i nebulosan. Träffar stjärnan däremot en
slocknad sol, inträffar en oerhörd explosion. Trycket på de
oerhört heta, energirika och starkt kondenserade föreningarna
i solens inre minskas delvis, varför de explodera under en
utomordentligt stark värmeutveckling. Till de båda himmelskrop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
