Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Förfädernas vägbanande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
FÖRSTA DELEN. LANDS- OCH JÄRNVÄGARNA.
Det var naturligtvis inte så värst bra ställt med vägarna
fordomdags. Man lade vanliga jordvägar, sådana, som man ännu kan få.
se i glest befolkade trakter. Man beflitade sig inte särskilt med att
göra dem hållbara, och de hade ju heller inte att utstå den
trafikintensitet, som senare tider bjuder vägarna att hålla stånd mot. Man
körde inte så mycket och inte så fort. Att lägga vägarna med diken
och dräneringar har inte brukats i äldre tider. Var det svårt att
komma fram på ett ställe så lät man vägen söka sig fram i en krök
— och där träffade man på nästan oöverstigliga hinder, och följden
blev en ny undanslingring. Därigenom vindlade sig vägarna fram
på ett efter miljön avpassat sätt. Men gena blevo de inte.
Uppstodo-allt för stora håligheter, så lagades dessa — skulle man tro. Men i
verkligheten körde man bara omkring dem.
Av det ovan sagda torde framgå, att människan inte hade större
intresse av att få framkomliga vägar eller giva dem underhållning,
förrän det mera utvecklade samhället uppkommit. Med detta
uppkom egentligen också väg- och vattenbyggnadskonsten. Om man
kastar en blick på vägbyggandets historia finner man, att till
exempel romarna byggde vägar för att underlätta centraliseringen till Rom
av de väldiga landområden, vilka kommo att lyda under Rom. Och
redan persiern Darius var en god vägbyggare. Han behövde vägar
för att kunna få snabba kurirbud mellan sig och de mera avlägsna
landsdelarna.
Men större vägbyggare voro likväl romarna, vilka anlade vägar
för härarna. Det blev i sin största utbyggnad ett väldigt nät av
vägar med Forum Romanum som centrum. År 312 före Kristus anlade
romarna den vittberömda Via Appia — appiska vägen — för att få
bekväm förbindelse mellan Rom och den en kort tid förut erövrade
staden Capua. Och för att ha en god förbindelse till Brindisi,
varifrån romarna ut- och inskeppade folk och gods till Balkanhalvön
och Medelhavets östligare hamnar, förlängdes senare den appiska
vägen ända till Brindisi.
Liksom vad romarna beträffa blev det även framdeles för
krigiska ändamål man byggde vägar. Under medeltiden låg
vägbyggnadskonsten i förfall, men under Ludvig den XIV och Napoleon byggdes
åter vägar av större utsträckning och betydelse, även dessa för
krigiska bruk. Att bygga vägar med stenskärvor är ett nyare
tiders-bruk. Förr fogade man samman vägen med oregelbundna stenar,
och sedan man inte hade intresse av vägen mera — när kriget var slut:
eller förbindelserna avbrötos — lät man den förfalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
