Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från stenyxan till moderna krigsvapen - Det gamla och det nya krutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 FÖRSTA DELEN. FRÅN STENYXAN TILL MODERNA KRIGSV APENT
furstarna kunde bestå sig med en dylik värvad här. Men därigenom
blev det dem även möjligt att upprätthålla ordning i sina länder, och
respekten för lagen ökades därigenom allt mera.
Mycket skulle kunna sägas ytterligare i denna sak, men ett vidare
ingående härpå skulle föra oss allt för långt från det egentliga
ämnet för vår framställning. Vi skola därför nöja oss med att tillägga
ett par ord om, när
krutet i vårt eget land
började användas för
krigiska ändamål.
Härom förmäler en
krönika från mitten
av fjortonhundratalet,
att Karl Knutsson
under sitt skånska
fälttåg medförde tjugo
"kärrebyssor med
pulver och stenar", vilket
på modernare språk
betyder så mycket
som tjugo fältkanoner
med krut och kulor.
Notisen giver oss
alltså på samma gång
upplysning om, vad slags projektiler man på den tiden använde sig
av. Detta är första gången, som kanoner omtalas i ett svenskt
fälttåg. Fästningskanoner finna vi däremot omnämnda redan i slutet av
trettonhundratalet.
Av föregångare till krutet hava vi att nämna den grekiska,
outsläckliga elden. Uppfinningen av denna skall hava gjorts år 668
efter Kristi födelse och tillskrives, som vi förut nämnt, Kallinikos.
Till sin sammansättning torde den hava utgjorts av en blandning av
en mängd olika brännbara ämnen såsom nafta, harts, fett och
liknande. En senare tillkommen förbättring var att även salpeter tillsattes,
varigenom dess lätthet att brinna betydligt ökades, enär salpetern, i
synnerhet vid upphettning lätt avgiver det
förbränningsunderhållande syret. Som beståndsdel av den grekiska elden har troligen också
ingått osläckt kalk, ty enligt uppgift ägde den även förmågan att
brinna på vatten utan att släckas av detta. Därmed sammanhänger
det också, att grekerna huvudsakligen använde sin outsläckliga eld i
sjöstrider. Massan placerades i krukor och antändes, varpå krukor-
Fig. 59. En gevärspatron med dumdumkula. Till
höger synes kulor sådana de se ut efter att hava
passerat igenom fyra stycken furubräder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
