Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Bränslen, av Edvard Hubendick - Sveriges kraft- och bränslefråga - Produktion av svenska stenkol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES KRAFT- OCH BRÄNSLEFRÅGA. STENKOLSPRODUKTIONEN.
85
Ur Erdmans stora arbete om de skånska stenkolsfälten må hämtas några data
beträffande den skånska stenkolsbrytningens historia. Upptäckten att stenkol funnos
i Skåne torde hava gjorts på 1500-talet, då vid lågt vatten ett litet kollager blottades
och blev åtkomligt på strandbottnen norr om staden Hälsingborg. Skåne tillhörde på
den tiden Danmark. Den äldsta kända handlingen, som rör denna förekomst, är ett brev,
avlåtet av Danmarks konung Fredrik ii år 1571 till länsmannen på Hälsingborgs slott,
Oluff Mouritssen, av innehåll, att som »bergsgesällen» Melchior Huscher funnit
stenkol på Hälsingborgs stads, ägor, så skulle Mouritssen befalla borgmästare och råd i
staden att låta Huscher bryta stenkol såväl där som var eljest de kunde påträffas. Av
en 1581 utfärdad fullmakt för en person såsom »bergsgesäll» framgår, att
stenkolsbrytning då ägde rum, men huru mycket kol som bröts och varest brytningen gjordes
under 1500-talet är ej känt. I brev från slutet av 1640-talet omtalas att
»stenkolsgra-veri» då pågick norr om Hälsingborg. I samma trakt hade 1640—1650 några skottar
drivit stenkolsbrytning nära stranden.
Sedan Skåne 1658 blivit en svensk provins inrättade regeringen ett särskilt
bergmästaredistrikt därstädes. Dess förste bergmästare Casper Schmidt erhöll även
uppdrag att ägna särskilt intresse åt tillgodogörandet av stenkolsfyndigheterna, varför han
jämte några andra år 1663 lät nedslå ett gruvschakt 1{i mil norr om Hälsingborg, varest
kolbrytning sedan pågick omkring 8 år. Med de där brutna kolen underhöllos under samma
tid alla fyrar på Skånes och Hallands kuster. Samtidigt och senare lät även grevinnan
M. S. De la Gardie upptaga stenkol ur flera av henne anlagda schakt på Tinharps ägor.
Här bröts under 6 månader år 1667 omkring 230 ton stenkol och under lika lång tid år
1675 en lika stor kvantitet. Under den mellanliggande tiden bröts upp till 350 ton pr
år. Dessa stenkol lära bl. a. hava använts att jämte ved tjäna som belysningsmaterial
på Kullens fyr. Även staden Hälsingborg bedrev kolbrytning, där varest nu
Drottninggatan och järnvägen framgår inom stadens norra del. Vid århundradets slut låg
emellertid all gruvdrift nere i Skåne; blott bönder lära i början av 1700-talet tillgodogjort
sig något stenkol, där sådana vid lågt vatten varit blottade vid stranden.
Först 1735 återupptogs kolbrytningen, då bergmästaren Anton Swab, konsuln
Jonas Ahlström och geschwornern Eric Stockenström sökte och erhöllo Kungl.
Bergskollegii »privilegium» att »upptaga, försöka och bearbeta de vid Hälsingborg
befintliga stenkolsgruvor och brott, med flera ställen, som där i orten till stenkol anledning
giva samt av dem anträffas och påfinnas kunde». Med hjälp av engelska arbetare
före-togos omedelbart under Swabs ledning borrningar, såväl norr som söder om staden,
varvid dock blott obetydliga och mindre goda kollager anträffades. Slutligen påträffades
omkring 1 mil sydost om Hälsingborg vid norra Vallåkra ett 15 till 18 cm tjockt kollager,
vilket genom dagorter bearbetades 6 å 8 år, under vilken tid omkring 550 ton kol brötos.
Gruvarbetarnas antal 1739 uppgick till 10 stycken.
Strax efter upptäckten av stenkol vid norra Vallåkra hade Swab hos
Bergskollegium begärt och erhållit tillstånd att eftersöka och upptaga stenkol även på andra
trakter. 1744 upptäcktes en i dagen gående stenkoisrand på Bosarps ägor omkring
1.5 mil öster om Hälsingborg. Sedan genom borrningar flötsens läge blivit någorlunda
känd samt även ett undre kollager anträffats, uthöggos dagorter och anlades flera schakt
för stenkolens tillgodogörande. Gruvan erhöll namnet Adolf Fredriks stenkolsverk
och brytning bedrevs från 1746 till 1796. Därvid vunnos under de första 40 åren 200
till 550 ton för att slutligen uppgå till omkring 1 100 ton. Gruvschaktens enkla
anordning framgår av fig. 39; de voro fyrkantiga och uppfordringen försiggick i tunnor för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
