Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Bränslen, av Edvard Hubendick - De naturliga bränslenas bildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NATURLIGA BRÄNSLENAS BILDNING.
157
Blott en ringa del av denna organiska substans utnyttja vi såsom bränslen; de
mesta bränslekvantiteter vi använda äro, som vi sett, av fossilt ursprung.
Huru hava dessa fossila bränslen, vilka vi hämta ur jordens djup, bildats? Kunna
desamma vara rester av ett organiskt liv i forna tider eller hava de uppstått på
annat sätt? Åsikterna härom hava varit mycket skiljaktiga, men numera kan det anses
vara fullt ådagalagt, att alla fossila bränslen härstamma från ett tidigare organiskt liv
på vår jord. Huru kan då denna bildning av fossila bränslen hava försiggått? Vi
iakttaga ju dagligen huru döda växtämnen förmultna samt fett- och äggviteämnen
förruttna då de organismer dö, vilka de tillhöra.
Det finnes emellertid förhållanden, under vilka en dylik sönderdelning ej inträder,
nämligen om luften ej erhåller tillträde eller ej i tillräcklig mängd får tillträde till det
organiska materialet. Detta inträffar om detsamma nedsänkes i stagnerande vatten,
och i själva verket hava även alla slag av fossila bränslen uppstått därigenom att
ursprungligen det organiska materialet blivit bevarat under vatten.
Nedsjunka döda växtdelar av land- eller sumpväxter i syrefattigt vatten,
d. v. s. stagnerande vatten, humifieras desamma, d. v. s. de undergå förändringar i
kemiskt avseende, kännetecknade därav att deras halt av syre minskar, vari genomden
kvarvarande resten blir väte- och framför allt kolrikare. De döda vattenorganismerna
bilda gyttja, innehållande betydande mängder organisk substans.
Vi hava i våra torvmossars bildning en illustration till övriga fossila bränslens
uppkomst, en illustration så mycket värdefullare som torvbildningen alltjämt pågår
och kan studeras i alla stadier.
I våra sjöar förekommer i allmänhet ett rikt organiskt liv. Är vattnet ej i alltför
stark rörelse, uppstår vid stränderna en vegetation av diverse sjöväxter, vilka äro
rotfasta i bottnen, men dessa gå till högst c:a 3 m vattendjup. Utanför denna vegetationszon
förefinnes emellertid alltjämt ett rikt organiskt liv i form av framför allt de små i vattnet
svävande organismer, vilka med ett gemensamt namn pläga kallas plankton och vilka
hänföras en del till den animaliska, en del till den vegetabiliska världen. De döda
resterna av dessa organismer sjunka till sjöns botten jämte även andra ämnen av organiskt
ursprung, exkrementer av vattendjur m. m. samt slutligen oorganiskt material, lera, sand
o. d. Är vattnet syrerikt sönderdelas det organiska materialet och av de små
organismerna kvarbliva blott deras kalk- eller kiselskelett, bildande ett oorganiskt slam. Är
vattnet åter stagnerande och sålunda syrefattigt, kvarbliver det organiska materialet
i slammet och undergår blott en ofullständig och ytterst långsam sönderdelnings- eller
omvandlingsprocess. Genom det ständiga regnet ned på sjöns botten av dylika
små-organismers rester bildas därstädes ett lager av vad vi pläga kalla gyttja, innehållande
betydande mängder organisk substans. Gyttjelagret kan så småningom nå en betydande
tjocklek och sjön uppgrundas därav allt mera. Härigenom får den i sjöbottnen
rotfasta strandvegetationen tillfälle att vandra allt längre ut i sjön, allt efter som sjöbottnen
stiger. Av dessa, näckrosor, nate, vass, sä v m. fl., är det blott det vå sistnämnda, som,
sedan växten dött och fallit omkull och slutligen halvmultnad och genomdränkt sjunkit
ned i det stagnerade strandvattnet tillsammans med rot- och strådelar under
vattenytan, lämna någon förblivande rest av organisk substans. Härigenom uppgrundas
stranden ytterligare och grundvattensväxter eller sumpväxter erhålla rotfäste,
framkallande en alltjämt fastare strandformation, vilken så småningom förskjuter stranden
utåt i sjön, vars yta alltmer minskas och övergår till fast mark. På denna finna så
småningom buskar och fuktighetsälskande träd rotfäste, såsom al m. fl. samt så små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
