Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Den stationära ångmaskinens utveckling under 1800-talets förra hälft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
ÅNGTEKNIKEN.
och inbillade svårigheter. Huvudsvårigheten låg i att undvika ångcylinderns
förslitning genom vikten av kolv och kolvstång. Man uppfann de mest egendomliga
anordningar för att förhindra denna förslitning. Så småningom lyckades man komma till
en slutgiltig
konstruktion genom att förlänga
kolvstången och lagra
den förlängda delen i
cylinderlocket.
Figurerna 130—131 visa en
typisk liggande
ångmaskin från 1820-talet.
Den är konstruerad av
engelsmannen Taylor.
Maskinstativet var
kraftigt och tillverkat av
gjutjärn. Ångfördelnin-
gen utfördes med kolvslid, som var excenterdriven. Centrifugalregulatorn verkade på
trottelventil i ångledningen.
Den Eggande ångmaskinen vann emellertid sin verkliga utveckling och utbredning
först under senare hälften av 1800-talet och vi återkomma härtill i ett senare kapitel.
Ångmaskinens automatiska fastighetsreglering skedde alltifrån Watts dagar med
centrifugalregulator, vilken som självständig konstruktion sdel fanns redan före
ångmaskinen, bland annat vid vattenkvarnarna.
Watt kombinerade centrifugalregulatorn med ångmaskinen på så sätt att
centrifugalregulatorn vid maskinens överhastighet mer eller mindre stängde en trottelventil
i ångtilloppsledningen. Härigenom stryptes ångtrycket, den utvecklade effekten sjönk
och varvantalet återgick till det normala. På
samma sätt, men i motsatt riktning, arbetade
centrifugalregulatorn om hastigheten tenderade
att sjunka. Denna regleringsmetod, som likväl
i ganska stor utsträckning användes allt
fortfarande, är emellertid i de flesta fall tämligen
oekonomisk, i det att ångtrycket i cylindern ej
är det högsta möjliga vid alla belastningar, utan
endast vid maximibelastning. Vid alla
belastningar under maximibelastning strypes ångtrycket
och mera ju lägre belastningen är. Detta
minskar ångans arbetsmöjlighet och ökar därför
ång-förbrukningen. Redan tidigt insåg man detta,
liksom även att den enda riktiga lösningen måste
ligga i att låta centrifugalregulatorn direkt
på
verka ångmaskinens fyllning, så att denna ökades och minskades med belastningen,
under det att ångtrycket däremot hölls konstant vid olika belastningar. Man
lyckades emellertid först under ett senare tidsskede att rationellt lösa denna fråga och vi
återkomma till densamma i ett senare kapitel.
Ett viktigt tillbehör till ångmaskinen var naturligen kondensorn, som alltsedan
Watts tid utbildats till en självständig apparat. Figur 132 visar en typisk kondensor
Fig. 132. Typisk kondensor från Watts tid.
Fig. 130—131. Tavlors ångmaskin från 1820-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
