Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ånglokomotivet, av Carl Flodin - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
ÅNGTEKNIKEN.
tensitet, med vilken förbränningen skall försiggå. Intensiteten eller rostansträngningen
mätes efter den viktsmängd bränsle, som, med hänsyn tagen till bränslets värmevärde
och beskaffenhet, förbrännes pr timme och kvm rostyta (se tabell III), ökas
rostansträngningen, försämras bränsleekonomien, dels emedan gaserna lämna tuberna med
högre temperatur, och dels emedan större mängder oförbrända bränslepartiklar
uppryckas från rosterna och utsugas genom tuberna. Då den mest omsorgsfullt konstruerade
gnistfångare ej kan helt förhindra att gnistor utslungas genom skorstenen, ökas vid
forcerad eldning faran för antändning av i banans närhet befintliga skogar eller
brännbart material. Rostytan bör därför givas en sådan storlek, att den ej överanstränges, då
lokomotivets högsta effekt tages i anspråk.
Förbränningsförloppet i en vanlig lokomotivpanna är följande. Det å rosterna
befintliga bränslet förbrännes medelst en genom asklådan och rosterna insugen
luftström. Då tillfyllest naturligt drag ej kan erhållas, åstadkommes draget på konstgjord
väg, s. k. artificiellt drag, med tillhjälp av den förbrukade ångans energi. Från
cylindrarna utsläppes ångan med stor hastighet genom ett under skorstenen anbragt
bläster-munstycke samt vidare genom skorstenen ut i fria luften. Ångstrålen åstadkommer
således ett pumpliknande arbete i skorstenen, varvid gaserna sugas från eldstaden genom
tuberna och skorstenen. Det arbete, som uträttas av blästerångan, är lika med
skillnaden mellan strömningsenergien av ångan i blästermynningen och av blandningen
ånga och gaser i skorstensmynningen. Förbränningen och därmed ångbildningen blir
desto livligare, ju mera luft som insuges, eller med andra ord ju större
tryckskillnaden blir mellan asklådans och rökskåpets vakuum. Alltså stegras eller minskas
förbränningen automatiskt vid till- eller avtagande ångförbrukning utan att något
åt-göres från lokomotivpersonalens sida.
Då den för förbränningen erforderliga luften ökas eller minskas i proportion till
ångförbrukningen, är det mindre bränslets värmevärde än blästeranordningens förmåga
att kunna genom rosterna insuga tillräckliga luftkvantiteter, som bestämmer pannans
ångproduktionsförmåga. Är lokomotivets bläster i stånd att vid förbränning av olika
sorters bränsle genom rosterna suga lika viktsmängd luft på en viss tid, så avdunstas
nära nog samma ångmängd, vilket värmevärde bränslet än har. Detta framgår av de
i tabell III sammanförda värdena, hämtade från Zeitschrift des Vereins deutscher
Ingenieure.
Bränsle. Luft i kg.
Sort. [-Värmevärde-] {+Värme- värde+} ve. Förbränt i kg pr timme och kvm rost. Pr kg bränsle. Total.
Teoretisk. Verklig.
Ruhrkol 8 438 426 11.72 17.6 7 506
> 7 533 480 10.47 15.2 7 290
Saarkol 6 492 555 9.35 14.0 7 776
Bajerska kol 5 623 640 7.88 11.8 7 560
> ■ 4 710 764 6.72 10.1 7 668
Brunkol 3 426 1 050 5.1 7.65 8 046
Gaskoks 6 851 530 9.68 14.4 7 614
Tabell III. Förbrukning av bränsle och luft för alstrande av 3 600 kg ånga pr timme, reducerad
till 635 ve. Pannans verkningsgrad 63.5 % samt luftöverskottet 50 %.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
