Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Förbränningsmotorn, av Edvard Hubendick - Kolpulvermotorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886
FÖRBRÄNNINGSMOTORN.
man behövde ett mycket fint pulvriserat ämne, vars antändning sker fort och som ej
efterlämnar någon aska eller blott en ringa mängd därav.»
Förslag om en kolpulvermotor framställdes även av tysken Jul. Wickfeld 1880,’
vilken ville bygga en dubbeltverkande maskin med förbränning vid konstant tryck,
varvid förbränningen skulle åstadkommas med fint pulvrisèrat kolpulver. Luften skulle
införas i förbränningscylindern av en laddningspump och kolpulvret tillsättas i
över-strömningskanalen samt antändas av kanalens heta väggar och successivt förbrinna.
Detta förslag kom emellertid aldrig till utförande. Även Diesel föreslog användandet
av kolpulver och i hans tidigare nämnda arbete av 1893: »Theorie und Konstruktion
eines rationellen Wärmemotors» framhåller han detta bränsle som det, med vilket hans
maskin skulle drivas. Emellertid hade Diesel 1897 tydligen kommit på andra tankar.
Han anför då i ett föredrag att det torde vara enklare och billigare att förgasa kolen än att
förmala dem till mjöl samt att användning av kolpulver, huru lockande det än
förefaller i första ögonblicket, i praktiken snarare erbjuder nackdelar än fördelar i jämförelse
med användning av generatorgas. För användning i en kolpulvermotor måste
kolpulvret vara lika fint som det finaste mjöl och det måste kunna hålla sig svävande i
stillastående luft längre tid utan att avskilja sig. En dylik förmalning och siktning vore
mycket omständlig och alltför dyrbar. Härtill kommer att kolpulvret på grund av sina
hygroskopiska egenskaper vid lagring genast upptager fuktighet och snart åter
samman-bakar sig till klumpar samt förlorar starkt i värmevärde och i andra goda egenskaper.
De firmor som påkostat utexperimenterandet av dieselmotorn voro därför ej längre
hågade att påkosta dyra experiment för detta problem, helst som de förhandenvarande
motorerna voro konstruerade för flytande bränsle och därför ej ägnade sig för kolpulver.
En riktig kolpulvermotor, säger Diesel, skulle uppbyggts ny från grunden med
specialanordningar för kolpulvrets inblåsande och med en kolvsmörj ning, som tillät det
systematiska utspolandet av mellan ringarna inträngande pulver. Vidare skulle
förbränningska mmaren varit utbyggd vid sidan av cylindern, skild från denna med
inrättningar, som blott tilläte ett minimum av återstoder att överströmma till cylindern.
Diesel ville emellertid fullfölja sin ursprungliga plan och försöka drift med kolpulver
och han anför att han med uppbjudande av hela sin övertalningsförmåga äntligen lyckades
få tillåtelse att utföra några korta försök i december 1899. Dessa försök kunde emellertid
ej utföras på annat sätt än att den insugna luften blandades med kolpulver. Försöken
visade att ett medeltryck av 5.5 kg/cm2 kunde uppnås med kolpulver, men efter få
minuter var kolven så betäckt med kolpulver att densamma fastnade i cylindern och
motorn stannade. Vidare hade försök visat att kolet ej förbrann fullständigt utan endast
koksade, så att ett fint oförbränt kokspulver kvarblev i förbränningsprodukterna. Några
vidare försök utfördes ej av Diesel, då han som nämnts ansåg problemet opraktiskt.
Av en ingenjör Worgitzky, av namnet att döma en polack men möjhgen även tysk,
konstruerades och utfördes 1900—1901 i Württemberg en kolpulvermotor. Denna
arbetade i tvåtakt. Av en pump komprimerades luft till 15 atm., vilken därefter genom
ett rör överströmmade till en arbetscylinder. I detta rör inmatades av en skruv
kolpulver till luften och blandningen skulle antändas av en glödkropp vid inträdet i
cylindern och förbrinna allteftersom det inkom. Den originellaste anordningen på
maskinen är kolven. Den undre delen av denna uppbar tätningsringarna. över denna del
sträckte sig en c: a 300 mm lång del, vilken lämnade ett ringrum mellan sig och
cylinderväggen fritt för att överst svälla ut till en platta med något mindre diameter än
cylindern. På denna platta var fästad en ring av stålbleck, vilken skrapade mot cylinder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
