Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Husbyggnad, av Carl Forssell - Byggnadsteknik - Byggnadsmaterialen och deras användning, av Carl Forssell och Hjalmar Granholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYGGNADSTEKNIK. BYGGNADSMATERIALEN OCH DERAS ANVÄNDNING. 227
Byggnadsmaterialen och deras användning.
Av professor Carl Forssell och tekn. dr Hjalmar Granholm.
Järn. Det vanligen i masugn framställda tackjärnet innehåller 2.3 å 5 % kol,
antingen mekaniskt inneslutet inform av små grafitfjäll, vilka då ge järnet en grå färg,
(grått tackjärn), eller kemiskt bundet (vitt tackjärn). Såväl det grå som det vita
tackjärnet användes för framställning av de smidbara järnsorterna; det grå tackjärnet kan
därjämte användas för gjutning (gjutjärn).
Efter omsmältning i kupolugn erhålles av tackjärnet, som genom tillsatser gives
lämplig sammansättning, gjutjärn, med kolhalt 3 a 4 %.
Gjutjärnet smälter vid en temperatur av 1100 å 1200° utan att först mjukna. Det
kan därför varken smidas vid vanlig rumstemperatur eller vid upphettning. Det är
tämligen löst, så att det med lätthet kan bearbetas med stålverktyg. Gjutjärnet gjutes
i på förhand efter modeller färdigställda formar av sand och lera. Vid färdigställande
av ritningar och modeller för gjutgods bör man tillse, att godsets tjocklek ej varierar
för mycket och att inga tvära dimensionsövergångar förekomma. De tunna godsen
avsvalna hastigare än de tjocka och krympa följaktligen hastigare, varvid så stora
krymp-spänningar kunna uppstå att konstruktionen spricker. I vissa fall är det omöjligt att
utföra en konstruktion med likformig godstjocklek. Gjuteritekniken förfogar då över
en hel del konstgrepp, som möjliggöra gjutandet av arbeten med varierande
godstjocklek på så sätt, att de grova massiva delarna blottas omedelbart efter gjutningen och
få tillfälle att avsvalna hastigare, medan de klenare delarna hållas täckta.
Hållfasthet. Gjutjärnets hållfasthetsegenskaper äro tämligen variabla. Gjutjärnet
är alltid skört, särskilt vid låga temperaturer, och springer lätt sönder för hårda slag
och stötar. Dess tryckhållfasthet är synnerligen hög, 7 000 a 8 000 kg/cm2.
Draghållfastheten uppgår till 1 500 a 1 800 kg/cm2. Tänjbarheten är synnerligen ringa; i
brottögonblicket uppgår den till endast 0.9 %. Vid böjning uthärdar gjutjärnet en
böjnings-påkänning, beräknad under antagande av rätlinig spänningsfördelning, av 2 500 å 2 800
kg/cm2 för normala belastningsfall. Elasticitetsmodulen är något variabel. I medeltal
kan den antagas till 1 000 000 kg/cm2. Tillåtna påkänningar äro för ren dragning 250
å 375 kg/cm2, för tryck utan knäckfara 1 000 å 1 500 kg/cm2, i böjda delar i tryck 1 000
å 1 500, dragning 400 å 600 kg/cm2.
Gjut järnskonstruktioner äro mycket känsliga för eldåverkan. De springa lätt
sönder vid beröring med lågorna, och en vattenstråle mot en glödande gjut
järnskonstruktion spränger denna i bitar.
Inom byggnadsfacket användes gjutjärnet till rör, upplagsplattor för pelare och
balkar, spiraltrappor, räckverk m. m. På grund av sin stora tryckhållfasthet lämpar
det sig också för bärande pelare. Dess ringa drag- och böjningshållfasthet gör det
olämpligt för balkar eller dragna konstruktioner. Dess skörhet och relativa opålitlighet ha
begränsat dess användningsområde i fråga om viktigare och mer påfrestande
konstruktioner.
Aducergods framställes av vitt tackjärn, som gjutes på vanligt sätt. Efter
gjutningen nedpackas föremålen i något oxiderande ämne och hållas vid c:a 1 000°
temperatur i 2—5 dygn. Tackjärnets kol bortbrännes härvid, och järnet övergår till smidbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
