Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Husbyggnad, av Carl Forssell - Byggnadsteknik - Byggnadsmaterialen och deras användning, av Carl Forssell och Hjalmar Granholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
HUSBYGGNAD.
Götjärnet kan i likhet med gjutjärnet även gjutas och benämnes då stålgjutgods
(kolhalt 0.20 å 0.40 %). Svårigheterna vid denna gjutning och följaktligen kostnaderna
äro dock betydligt större än vid tackjärnsgjutning.
Vid utförandet av en järnkonstruktion är i allmänhet en bearbetning av de olika
konstruktions delarna nödvändig antingen i verkstaden eller på arbetsplatsen. De
viktigaste arbetsoperationer som förekomma äro kapning, klippning och upptagande av
hål för nitar och bultar.
Kapning kan ske i kallsåg — en långsamgående såg med tänder av specialstål —
eller i varmsåg — en hastigt roterande stålskiva med naggad kant, som nöter sig igenom
det på grund av friktionen starkt uppvärmda och mjuka materialet. Vidare utföres
kapning och hålskärning med användande av acetylenskärbrännare. Det i
acetylen-lågan upphettade järnet oxideras och förbrännes härvid i en stråle av syrgas från
skärbrännaren.
Plåtar, vinkeljärn och rundjärn klippas i regel. Stundom förekommer även
klippning av klenare balkar i särskilt konstruerade saxar.
Håltagning sker genom stansning eller borrning. Stansning kan utföras i gods,
understigande 28 mm i tjocklek, dock ej i hårt material. Borrning kan däremot
användas utan inskränkning i fråga om godstjocklek och material (dock undantagna
vissa specialstål).
Rostskydd. När järn är i beröring med syre och vatten, rostar det. Under vissa
förhållanden kan rosten på kort tid förstöra järnet. Fuktighet i luften befordrar
rostbildningen, och om luften innehåller syreångor, går förrostningen synnerligen raskt.
Vid förbränning av svavelhaltiga stenkol alstras svavelsyrlighet och svavelsyra.
Konstruktioner, som äro utsatta för rökgaser från fabriks- och lokomotivskorstenar, äro
därför svåra att skydda mot rostangrepp.
I havsvatten angripes järn kraftigare än i sött vatten. Med ökad salthalt hos vattnet
växer förrostningens styrka.
Särskilt kraftig förrostning uppstår, om järnet är i kontakt med vissa metaller,
t. ex. koppar. På samma sätt, fastän svagare, verka nickel, bly och tenn. Detta beror
av att järnet och den andra metallen bilda ett galvaniskt element, där järnet är den
positiva polen. Järn i förbindelse med zink bildar den negativa polen. De elektriska
strömmarna gå härvid i motsatt riktning, och järnet skyddas mot förrostning.
På olika sätt skyddar man järnet mot rostangrepp. Stenkolstjära är ett gott medel
och användes för rör och undervattensbyggnader. Grundmålning med mönjejärg är
det vanligast använda rostskyddsmedlet. Huvudbeståndsdelarna äro linolja och
bly-eller järnmönja. Blymönjan är järnmönjan överlägsen i fråga om beständighet och
rostskyddande förmåga men betingar ett högre pris.
Av stor betydelse är den rostskyddande förmågan hos cement, och denna är att
tillskriva cementets alkaliska reaktion. Armeringsjärn, som omgivas av ett
tillräckligt tjockt lager tät betong, rosta icke. Påstrykning av rent cement i tunna
lager motverkar rost bildning men utgör ej något så effektivt skydd som
mönje-målning.
Ett ännu bättre skydd kan man erhålla genom att överdraga järnets yta med zink
(galvanisering) eller tenn (förtenning). Galvanisering av plåtar utföres i allmänhet genom
neddoppning i smält zink. Trådar dragas genom ett bad av smält zink. Förzinkning
sker även på galvanisk väg, varav namnet galvanisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
