Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Landsvägar och landsvägsfordon, av H. Liljestrand och E. Paul Wretlind - Vägarnas historiska utveckling. Vägtyper i Sverige och utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
LANDSVÄGAR OCH LANDS VÄGSFORDON.
Ehuru i första hand ämnade för de romerska örnarna, tjänade säkerligen dessa vägar
även fredliga ändamål och voro sannolikt de första betydande europeiska
handelsförbindelserna.
De tidigaste vägarna byggdes utan någon egentlig fordran på hållbarhet — de
voro rätt och slätt en jämnad del av terrängen. När samfärdseln utvecklades, tvingades
man emellertid att söka sig ett material, som samtidigt var lättillgängligt och
varaktigare än de lokala jordarterna. På så sätt uppstod grusvägen, som har mycket gamla
anor. Denna vägtyp, som är den vanligaste representanten för de icke permanenta be-
Fig. 600. Appiska vägen. Efter Blanchard.
läggningarna, är billig och lätt att bygga. Den ökade trafiken fordrade emellertid snart
mera motståndskraftiga material och 1764 började fransmannen Trésaguet använda
slagen sten för vägbeläggning. Stenen utlades i tre olika lager, av vilka bottenlagret
innehöll kantställda stenar av 15—20 cm:s storlek. De övre lagren bestodo av mindre
stenstorlekar och den inre sammanhållningen åstadkoms genom att delvis krossa och
konsolidera stenen med slägga. Trafiken ombesörjde den huvudsakliga tillpackningen.
Trésaguets metod systematiserades ytterligare och användes i ungefär oförändrat skick
av Telford (England). I början av 1800-talet utvecklade skotten MacAdam en del nya
synpunkter på detta yägbyggnadssätt, och efter 1825 kallas allmänt vägar av krossad
sten för makadamvägar. MacAdam ansåg att det grova bottenlagret var onödigt och
till och med skadligt. Han använde sig av ett högst 25 cm tjockt lager av möjligast
kubformad sten, som väl konsoliderats och där stenstorleken ej överskred 5 cm.
I huvudsak användas Telfords och MacAdams metoder ännu i våra dagar. Det
grova bottenlagret kan sägas åter hava kommit till heders i form av det moderna
packstenslagret, som ofta användes till grundförbättring. Den nutida tekniken kan, vad
beträffar de icke permanenta beläggningarna, sägas inrikta sig på ytbehandling av dessa
vägar, såväl för att öka slitlagrets hållfasthet som för att minska dammbildning.
Ytbehandlingen betecknar alltså, jämte den nämnda grundförbättringen, det nästa steget
mot de bättre — permanenta — beläggningarna. De material, som i allmänhet
kommit till användning för ytbehandling, äro bituminösa — tjär- eller asfalthaltiga —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
