Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Velocipeden, automobilen och motorcykeln, av E. Hubendick - Den motordrivna vagnen; automobilen och motorcykeln - 1800-talets ångvagnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUTOMOBILEN OCH MOTORCYKELN. 1800-TALETS ÅNGVAGNAR.
469
Fig. 767. R. Trevithicks passagerarångvagn.
ytterligare en ångvagn av väsentligt annan konstruktion än de föregående, fig. 767. Denna
provades i Camborne och visade sig gå bra, varför den med ett fartyg sändes till London.
Vagnen utmärkte sig i jämförelse med de föregående vagnarna för sin lätta konstruktion.
Ångmaskincylindern var vid denna vagn anordnad liggande. Ångpannan var placerad
emellan de två väldiga 2.5 m
höga drivhjulen. Pannan var
försedd med skorsten och
sköttes av en eldare placerad
bak på åkdonet. En annan
person styrde vagnen sittande
frampå densamma på en
kuskbock. Över cylindern var en
stor, täckt vagnskorg med
plats för 8 å 10 personer.
Allt efter vägarnas
beskaffenhet, vilka på den tiden ej
voro synnerligen goda i
England, uppgick körhastigheten
till 8 å 16 km pr timme. I
London väckte vagnen det största uppseende samt besågs och lovprisades av flera
berömda män samt studerades av bland andra Davis, Gilbert och Humphry Davy. En
teckning av vagnen återgives i fig. 768. En tämligen grov teckning, bevarad i Deutsches
Museum, över själva konstruktionen, visar fig. 769. Försälja vagnen lyckades Trevithick
dock ej, men då han behövde penningar uttog han maskinen från vagnen och försålde
denna för sig såsom
drivma-skin för en fabrik. Han vände
sedan sitt intresse till
lokomotivproblemet, på vilket
område han hade ej blott
teknisk utan även ekonomisk
framgång.
Trevithicks närmaste
efterföljare voro mindre
talangfulla uppfinnare, vilka av
fruktan för hjulens glidning
byggde mycket tunga vagnar
eller såsom Brunston 1813
sökte efterlikna rörelsen hos
hästens ben och hovar för
framdrivningen, därigenom
att ett system av järnstänger
och länkar drevos av maskinen på sådant sätt, att dessa genom stötande mot
marken förde vagnen framåt.
Med 1820-talets ingång äro emellertid konstruktionerna åter inne på
förståndigare banor och en samlad erfarenhet börjar visa sina verkningar. Då patenterades av
Julius Griffith en tvåcylindrig ångvagn, fig. 770, vilken utfördes och användes någon
tid. Andra, av David Gordon år 1821 och Burstall Hill 1824 konstruerade vagnar
ut
Fig. 768. R. Trevithicks passagerarångvagn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
