Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnvägar, av Oscar Werner - Järnvägsspårets uppbyggande - Förarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
JÄRNVÄGAR.
i terrängen utan har även avgörande betydelse för den trafik, som järnvägen är
avsedd att tillgodogöra. Järnvägar inom samma rayon, som betjäna huvudsakligen
samma trafik eller likartad trafik, böra givas samma spårvidd, så att samtrafik kan
äga rum. En järnvägs spårvidd skall med andra ord väljas efter de förhållanden, under
vilka den tillkommer och som den framdeles anses komma att behöva tillgodose.
Med en järnvägs spårvidd menas såsom tidigare angivits avståndet mellan rälernas
inre kanter, mätt vinkelrätt över spåret. Den vanligaste spårvidden — den normala —
är 1 435 mm och härleder sig från de första järnvägarna, som byggdes i England med
ett avstånd mellan rälerna av 4 fot och 8J/2 tum. Den första järnvägen med denna
spårvidd var den år 1800 öppnade järnvägen Merthyr Tydvil—Aberdare Junction. Den
år 1825 öppnade Stockton—Darlingtonbanan gavs samma spårvidd. Denna visade
sig också efter vidare vunnen erfarenhet vara den lämpligaste, och då engelsmännen
Fig. 991. Järnvägarnas inledande till centralstationen i Stuttgart, Tyskland.
snart insågo värdet av en enhetlig spårvidd, gick man i regel in för 1 435 mm vid alla
järnvägar, som därefter kommo till. Den antogs också av det övriga Europa som den
normala spårvidden. Vid den år 1835 öppnade järnvägen Nürnberg—Fürth var
spårvidden sålunda även 1 435 mm och på samma sätt blev det i de flesta övriga länder.
I Ryssland däremot lades rälerna vid den år 1838 öppnade linjen S:t Petersburg—
Zarskoje Selo på ett avstånd av sex engelska fot eller 1 829 mm i avsikt att därigenom
få kraftigare och stadigare underlag för lokomotiven. Emellertid insågs snart, att denna
spårvidd var onödigt stor, och en amerikansk ingenjör, som tillkallats av tsaren,
föreslog spårvidden till 5 engelska fot — 1 524 mm, som också blev antagen för de ryska
och sedan även för de finska järnvägarna. I Spanien antogs år 1845 som mått på
spårvidden 6 kastilianska fot = 1 676 mm, »emedan», som det hette vid beslutet, »man med
denna spårvidd kunde bygga lokomotiv så, att de utvecklade en tillräcklig mängd ånga
och vid lika last kunde gå fortare än vid en spårvidd av 1 435 mm». Samma spårvidd
antogs i Portugal. I Nordamerika användes flera olika spårvidder. Även här ansågs
den av Stephenson i England valda spårvidden för liten, och till en början byggdes
järnvägarna med en spårvidd av dels 6 eng. fot = 1 829 mm, dels 5 fot och 6 tum, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
