Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnvägar, av Oscar Werner - Tunnlar - Beskrivning av några större tunnelanläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736
JÄRNVÄGAR.
Erstfield i norr och Biasca i söder sträcker sig den egentliga, 90 km långa alpbanan,
förlagd i ett flertal slingor för att övervinna rådande höjdskillnader, se fig. 988. Dessa
till största delen i tunnlar liggande banslingors utsprängande har erbjudit oerhörda
svårigheter och utgör ett utomordentligt prov på järnvägsingenjörernas skicklighet.
Sedan järnvägen i dylika slingor, ofta liggande rätt över varandra, med en största
stigning av 27 °/oo nått upp till det mäktiga S:t Gotthardsmassivet, fortsätter järnvägen under
detsamma genom den världsbekanta 14 998 meter långa Gotthard-tunneln. Fig. 989
och fig. 990 visa järnvägen på sin väg upp mot S:t Gotthardsmassivet. Järnvägen
började byggas hösten år 1872, då det första sprängskottet ljöd vid Gotthard-tunneln och
färdigbyggdes i olika etapper. Först öppnades bandelen Biasca—Chiasso den 6 december
1874. Sedan därefter den långa tunneln den 1 januari 1882 öppnats för provisorisk
trafik, öppnades hela Gotthard-banan den 1 juni 1882 för permanent trafik. Järnvägen
genomlöper inalles 65 tunnlar med en sammanlagd längd av 42 km. Den längsta av dem,
Gotthard-tunneln, börjar i norr invid stationen Göschenen, där banan ligger 1 109 meter
över havet, och slutar vid stationen Airolo, som är belägen 1 146 meter över havet.
Alpkedjan höjer sig 1 700 meter över tunneln, och trycket av överliggande berg var
också på en del ställen i tunneln så oerhört stort, att tunnelvalvet måste muras med
1.5 meter tjocka granitblock å dessa ställen för att kunna motstå trycket. Berget
består av söndervittrad gnejs.
Tunnelsektionen utsprängdes på så sätt, att först en riktgång med 6—7 kvm yta
framsprängdes invid taket; denna riktgång utvidgades därefter åt sidorna. Sedan
bortsprängdes bottendelen. Borrmaskiner, drivna med tryckluft med 3—5 atmosfärers
tryck, system Ferroux och Mac Kean—Seguin, användes. Medelhastigheten å
utspräng-n in gen av hela tunnelsektionen var 5.5 meter pr dag. Största dagliga framträngandet
skedde i augusti 1878, då icke mindre än 8.96 meter tunnel i genomsnitt färdigsprängdes
pr dag. Temperaturen hos berget var i tunnelns mitt -4-31° C. På grund av gaser, som
utvecklades vid sprängningen och av andra orsaker, höjdes emellertid temperaturen
i själva tunneln högst avsevärt, vilket vållade stora svårigheter vid arbetets utförande.
För ventilation av arbetsställena i tunneln användes, som tidigare sagts, till en början
vid tunnelmynningarna uppställda luftsugventilatorer, vilka emellertid snart visade
sig oförmögna att fylla sitt ändamål, varför man tog sig för att låta den från
borrmaskinerna utströmmande tryckluften tjäna som luftrenare. Ju längre arbetet framskred,
desto otillräckligare började emellertid också denna ventilation visa sig, och
tryckluften till borrmaskinerna måste ofta släppas direkt ut i tunneln utan att först användas
i borrmaskinen, vilket givetvis hindrande påverkade arbetet. Arbetet försvårades
vidare genom besvärande vattenflöden inuti tunneln. När utsprängningen från sydsidan
kommit 2 092 meter in, hade sålunda vattenflödet ökat till icke mindre än 348 liter
pr sekund, varigenom givetvis extra arbeten för tunnelns dränerande erfordrades, vilka
jämväl inverkade förhindrande på det ordinarie arbetet.
Tunneln är dubbelspårig, 8 meter bred och 6 meter hög, med en sektionsarea av
41 kvm. Sprängningslagen från den schweiziska och italienska sidan möttes 7 795 meter
från nordsidan den 29 februari 1880. Mätningsarbetet för tunnelriktningen hade
verkställts med så stor skicklighet, att avvikelsen i sidled endast var 33 cm och i höjdled
endast 5 cm. Det visade sig, att den verkliga tunnellängden blev 7.6 meter kortare
än den, som bestämts vid den före tunnelarbetets början trigonometriskt beräknade
längden. Sedan trafiken tagit tunneln i besittning, var till en början den naturliga
luftväxlingen tillräcklig för tunnelns ventilation. Men då från år 1897 icke mindre än 67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
