Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Brobyggnader, av Otto Linton - Brosystemens utveckling från äldsta till nyaste tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
BROBYGGNADER.
Av professor Otto Linton.
BROSYSTEMENS UTVECKLING FRÅN ÄLDSTA TILL NYASTE TID.
Sedan människorna väl fått tak över huvudet i permanenta bostäder, började de
snart använda sin uppfinningsförmåga för att ordna samfärdsel till lands på permanenta
vägar. Där dessa vägar stötte på hinder i form av vattendrag, som man ej kunde vada
över, eller djupa klyftor, som ej utan vidare kunde passeras, måste särskilda åtgärder
vidtagas för vägens uppbärande och framförande.
Då uppkommo brobyggnader: byggnadsverk, som hava till uppgift att föra vägar
över hinder, i motsats exempelvis till tunnelbyggnadernas funktion att föra vägar genom
hinder. Broarna betvinga »negativa» terränghinder och tunnlarna »positiva». I förra
fallet har man den fasta terrängen så långt under vägen, att mellanrummet i rymden
måste utbyggas med särskilda bärande konstruktioner, och i senare fallet ligga så
mäktiga terrängmassor ovanför vägen, att de icke rimligen kunna avlägsnas från större rymd
än den, som nätt och jämnt måste vara fri för vägtrafikens framförande.
På grund av sin uppgift att bereda väg över hinder blir en bro olika allt efter vägens
och hindrets art. Med hänsyn till vägens och trafikens slag talar man sålunda om gång-,
väg-, gatu-, järnvägs- och kanalbroar, vilka senare även gå under benämningen
akve-dukter. En bro, som icke korsar något vattendrag utan endast framgår över land och
icke är en akvedukt, kallas vanligen för viadukt.
Såväl djur som människor hava sannolikt redan under deras tidigaste tillvaro på
sina vandringar provisoriskt betjänat sig av sinnrikt uppbyggda broar, som i sig
instinktivt dolde grundprinciperna till nutidens brosystem.
Apors relativt snabbtänkta hjärnor i förening med deras överlägsna ekvilibristiska
färdigheter gåvo upphov till hängbrons grundidé, sådan den visas av fig. 1224.
Konstruktörerna ingingo själva resolut såsom konstruktionselement i systemet, och det bildades
en levande animalisk hängkedja, på vilken stammens äldsta •— en och en i sänder —
stolt och någorlunda riskfritt kunde vandra över avgrunden från strand till strand.
Bron var visserligen i hög grad provisorisk, men den medgav snabbmontage och den
var transportabel på ett idealiskt sätt, eftersom konstruktionsdelarna själva — sedan
den siste arbetsgivaren väl var lyckligt över — verkställde brons »rivning» och spatserade
vidare till nästa »broställe» på den gemensamma vandringsstigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
