Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskoslägtets ålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt aflägsna tid en viss bildningsgrad, som, när
man erinrar sig den tidigaste odlingens ofantligt
långsamma utveckling, vitnar om, att menniskoslägtet
redan då måste ha hunnit en mycket hög ålder.
I Mississippis deltaland ligga en stor mängd
taxodieskogar begrafna. Skog ofvanpå skog ligger
här nedbäddad i slam, och liksom i de danska ek- och
bokzonernas torflager, finner man här ända till tio
sådana hvarf, det ena ofvanpå det andra. Liksom de nu
ligga radvis lagrade ofvanpå hvarandra, ha de äfven en
gång, den ena efter den andra, grönskat på jordytan,
och då bland stammarna många finnas, på hvilka man
kan räkna ända till 6000 årsringar, är antagandet,
att till Mississippideltats bildande åtgått 60000
år, säkerligen ingen öfverdrift. Och då man nu i det
fjerde af dessa lager funnit skelettet af en menniska,
hvars hufvudskål till bygnad öfverensstämmer med
den amerikanska rasens, skulle efter denna beräkning
minst 30000 år förflutit, sedan egaren af dessa ben
genomströfvade sin hembygds gröna skogar.
Af alla dessa sakförhållanden framgår, att menniskans
första uppträdande på jorden infaller i en långt
äldre tid, än man hittills vanligen antagit. Ja,
det vill till och med synas, som det här ej endast
vore fråga om en tidsskilnad på några tusen år,
såsom fallet skulle vara, om vi till utgångspunkter
toge krukskärfvan från Memfis och hufvudskålen
från Mississippidalen; det fins skäl att antaga,
att menniskoslägtets forntid ej blott sträcker sig
långt på andra sidan historiens början, utan äfven
bortom den geologiska period, hvari vi befinna
oss. Och vill man ej låta fynden i bengrottorna
gälla som bevis härpå, ha på senare tid en mängd
andra upptäckter blifvit gjorda, som hänvisa på en
ännu högre ålder. Några af de vigtigaste skola vi
här framlägga för läsaren.
När man talar om jordens utvecklingshistoria,
åtskiljer man, som bekant, vissa perioder, som utmärka
sig genom förekomsten af vissa, särskildt beskaffade
bergformationer och i sjelfva verket motsvara
fullkomligt olika kontinentala tillstånd hos vår jord.
Der, hvarest nu är fast land, svallade förr, och ofta
gång på gång, vidsträckta haf, af hvilkas fällningar
bildades berglager, som i sina skikt i aftryck och
försteningar bevarat spår af det då varande lifvet
och genom beskaffenheten af dessa då lefvande
former visa sig vara samtidiga, äldre eller yngre
än andra. Der inga våldsamma revolutioner egt rum,
ligga de yngsta lagren öfverst, de äldsta nederst,
och de mellanliggande ha allt efter sitt läge blifvit
bildade förr eller senare än de närmast belägna. Att
de tidrymder, som skilja de särskilda perioderna från
hvarandra, ej låta mäta sig med våra århundraden,
måste vara klart för hvar och en, som tagit den
minsta kännedom om de kosmiska förhållandenas
beständighet. Det låter bevisa sig, att blott under
den allra yngsta perioden, den, hvari vi lefva, redan
många tusen år förgått, och hvad vi kalla historia
upptager dock blott en bråkdel deraf. Under alluviet,
det namn, vi gifva alstret af vår jords ytbildning
och som hufvudsakligen består af växtmylla och torf,
ligger diluviet, bildningar af den närmast föregående
perioden, hvilka i sin sammansättning af kisel, sand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
