Uppfinningarnas bok / Första bandet. Den menskliga utvecklingens gång och medel / 70 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klädedrägt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klappad och rengjord, öfvergjutes nu med kokhett
vatten, hoprullas varsamt och stadigt tillsammans med
den gamla filten och ombindes med hårrep. Så många
personer, som den hoprullade filtens längd kräfver,
sätta sig nu turvis i två rader på hälarna och kasta
rullen med kraft af och an emellan sig på det sätt,
att han först far i marken och derifrån upp i den midt
emot sittandes knä. Det är förnämligast qvinnorna,
som detta arbete åligger, men karlarna hjelpa till,
och grannar och vänner taga äfven del deri. Sedan
det tunga arbetet pågått ungefär en timme, är ullen
tillräckligt filtad, och brister, som möjligen kunna
finnas, afhjelpas för hand.

Fig. 63. Eskimåqvinnornas sommardrägt.

Bruket att färga tyg är mycket gammalt. Det synes i
början ha haft sin grund i ett visst renlighetssinne;
åtminstone förse de nordamerikanska indianerna sina pelsar
och skinnkläder, när de genom begagnandet förlorat sin
ursprungliga ljusa färg, med en röd anstrykning.

För att åstadkomma större sammanhängande stycken,
t. ex. en tältduk, blir det nödigt att genom
vidhäftning, sömnad, förena flera små stufvar. En
ytterligare användning af denna konst, som vi redan
finna hos indianerna och polarnomaderna, leder
till en verklig skrädderikonst med tillskärning och
afpassning, som i synnerhet utvecklar sig der, hvarest
kläderna visserligen skola skydda, men ej få hindra
en lätt och snabb rörelse. Med hvilken konstfärdighet
de nordamerikanska jägarstammarna förfärdiga sina
mokassiner, är bekant. Grönländarna slipa sälens ben
till sylar eller begagna starka fiskben till nålar,
hvarmed de med skicklig hand föra den af ren- och
sälsenor förfärdigade tråden genom de förut stuckna hålen.

Ofta använda de kulörta trådar, antingen växtfibrer
af olika färger eller färgade animaliska ämnen,
såsom hår, fjädrar eller piggar, och anbringa som
sirater på sina kläder bjerta mönster. De mångfärgade
fågelfjädrarna ge dertill, liksom till hela drägten,
ett förträffligt passande ämne. Californerna
anbringa dem på snören i täta rader, så att de olika
färgerna komma att ligga i mönster ofvanpå hvarandra,
hvarigenom ett slags fjäderpels erhålles, som på båda
sidorna har samma utseende.

Äfven abiponerna, en indianstam på pampas, göra af
fågelfjädrar ganska vackra pelsmosaiker och förstå
äfven att utan egentlig garfning bereda skinn lika
bra som trots någon körsnär. De hopsy skinnen så väl,
att ej ens det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>