Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenåldern - Bronsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke sin make utom nordens gränser. Det samma
gäller äfven t. ex. om de redan nämda stora, tunna
spjutspetsarna och de eleganta dolkarna af flinta,
med bredt blad och smalt, fint utarbetadt skaft.
Orsakerna till, att minnena från stenåldern äro så
oväntadt präktiga i det aflägsna Sverige, bör väl
förnämligast sökas just i Skandinaviens afskilda läge,
som gjorde det möjligt för stenålderns folk att der
fritt utveckla sig så mycket, som deras ståndpunkt
medgaf, emedan bronsålderns högre kultur troligen kom
senare till norden än till de flesta af Europas öfriga
länder. Till de nordiska fornsakernas öfverlägsenhet
har väl äfven mycket bidragit, att södra Skandinavien
har god tillgång på utmärkt flinta, den europeiska
stenålderns material.
I afseende på tillståndet i Sverige under stenåldern
torde det vara nog att tillägga, att befolkningen
synes ha haft fasta boningsplatser och egt nästan
alla de husdjur, som ännu i dag äro våra vigtigaste,
ehuru troligen jagten och fisket fortfarande voro
de förnämsta näringarna. Att nordbon redan nu haft
en aning om ett kommande lif, visa de storartade
graf bygnader, "stendösar" och ugånggrifter", som,
trotsande årtusendena, ännu i dag tala om den omsorg,
hvarmed stenålderns folk sökte bereda sig och de sina
en bostad efter döden.
Stenåldern slutade sannolikt i Sverige senast omkring
1000 år före Kr. f.
Bronsåldern. För detta mensklighetens bildningsskede
låta lika litet som for de öfriga perioderna några
skarpa gränser uppdraga sig. Der yttre förhållanden
underlättade metallernas åtkomst, kunde han mycket
snart inträda, utan att utvecklingen för öfrigt
behöfde ha hunnit så synnerligt långt (Afrika);
på andra ställen deremot, der först en utbildad
handel gör det möjligt att erhålla de långt ifrån
kommande metallerna, måste, innan behofvet deraf ger
sig till känna, ett betydligt framsteg redan ha egt
rum. Visst är dock, att metallerna, sedan de en gång
trängt sig in i kretsen af ett folks behof, blifva
det väsentligaste medlet för dess utveckling.
Det var, som vi sett, det i gedigen form förekommande
guldet samt derefter kopparn och tennet, som först
kommo i allmännare bruk. I Afrika förekommer guldet
på sina ställen gediget i stora stycken; alla folk
syselsätta sig med att samla det, och de flesta
förstå äfven att konstrikt bearbeta det. Konungen
af Akra hade utanför sin dörr liggande ett stort
stycke gediget guld, hvilket dyrkades som en mäktig
fetisj. Guldet vaskas här ur jorden, och hvilket
inflytande det utöfvat på negrerna, ser man der
utaf, att det framkallat en temligen regelbunden
handel. Fulafolken göra deraf mycket fina kedjor,
och som skickliga gjutare utmärker sig i synnerhet
folket i Dagvumba, som äfven känner konsten att
färga guldet. Under de allra första tiderna begagnas
guldet som material till redskap, hvilka sedermera
vida ändamålsenligare förfärdigas af koppar, brons
och jern.
Under bearbetningen af de ädla metallerna lärde
sig menniskorna konsten att smälta och gjuta samt
tillverka metalltråd och tunna bleck. Först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
