Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verldsutställning, på tal. Det stannade dock vid förslaget,
och man öfverlemnade åt England att sätta det i verket.
Här, der redan 1756 och 1757 Polytekniska sällskapet
i London föranstaltat en pristäflan för prof på
tyg, mattor, täcken, porslin m. m., kom också 1851,
alltså först nära hundra år derefter, under drottning
Victorias gemål, prins Alberts lifliga medverkan den
första verldsutställningen till stånd. Enligt den
nyss nämde furstens ord skulle utställningen »gifva
ett troget vitnesbörd om och en lefvande bild af den
utvecklingsgrad, hvartill hela menskligheten hunnit,
och en ny höjdpunkt, hvarifrån alla folk kunde i sina
ytterligare sträfvanden i sina särskilda riktningar
utgå». Hon skulle likaledes »framkalla och befästa den
öfvertygelsen, att dessa sträfvanden endast i den mån
kunna lyckas, som vi äro villiga att räcka hvarandra
en hjelpsam hand, sålunda endast genom fred, kärlek
och beredvilligt bistånd, icke blott de enskilda
menniskorna, utan äfven jordens folk emellan».
Och dessa förhoppningar voro ej längre endast en
enskild persons önskningar; det vackra resultatet
visade, att snart sagdt hela jordens befolkning
gripits af den stora tanken. Det medvetna sambandet
mellan alla den menskliga familjens medlemmar gaf sig
för första gången ett synligt uttryck. De frukter
sågos nu mognade, hvartill fröna utsatts genom
boktryckarkonsten och det af henne spridda vetandet,
genom tull- och handelsfördragen, de årliga mötena,
först naturforskarnas och läkarnas till behandling
af gemensamma angelägenheter, vidare filologernas
och konstnärernas och snart äfven teknikernas,
arkitekternas och köpmännens, genom associationerna,
kapital- och arbetsföreningarna, samt först och
sist omstöpningen af hela samfärdselsväsendet genom
tidningar, postinrättningar, jernvägar, ångbåtar
och telegraflinier.
Ömsesidig bekantskap leder till ömsesidigt
erkännande. Men ur det rättvisa bedömandet af
andras värde utvecklar sig denna billighetskänsla,
som, fri från all afund, glades åt det bättre,
understöder det mindre goda och lär sig förklara
och urskulda sjelfva det obehagliga, med ett ord den
äkta humaniteten. Och vi kunna ej på ett värdigare
sätt afsluta denna inledning till ett verk, som,
egnadt åt bildningens sak, skall framställa den
yttre verldens kulturtillstånd, lifvets stora form,
i sitt oupplosliga sammanhang, än med anförandet af
följande Wilhelm von Humboldts ord:
»Om vi skulle nämna en ide, som hela historien igenom
i allt vidsträcktare kretsar och allt synbarare gör
sig gällande, en ide, som, om någon, bevisar hela
slägtets ofta bestridda och ännu oftare missförstådda
fullkomning, är denna ide mensklighetens ide:
sträfvandet att upphäfva de gränser, som fördomar
och ensidiga åsigter af alla slag uppdragit mellan
menniskorna, och behandla hela menskligheten, utan
afseende på religion, nation och färg, som en enda
stor, nära forbrödrad stam, som ett till uppnående
af ett gemensamt mål, den fria utvecklingen af inre
krafter, förbundet helt. Detta är samhällighetens
sista och yttersta mål och tillika förklaringen på det
af naturen sjelf hos menniskan nedlagda begäret efter
en obegränsad förlängning af sin tillvaro. Hon anser
jorden, så långt hon utbreder sig, himlen, så vidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
