Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundläggningen - Hvalfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skefva, utan lodräta, enligt planen, eller erhålla
den för ändamålet beräknade lutningen, samt vinklar
och hörn, murarnas tjocklek, äfvensom dörr- och
fönsteröppningar noggrant stämma öfverens med
ritningen, enligt hvilken murarförmannen leder
arbetet. Likaså måste mellanväggarna behörigen vara
förbundna med hufvudväggarna. Svårare blir murningen,
när många hörn» pelare och utsprång, dörr- och
fönsteröppningar o. s. v. förekomma. Men ännu svårare
är det att täcka öppningar med hvälfda bågar af
kilformiga stenar. Som vi sett, kände redan egypter
och assyrer denna konstruktion. Romarna utbildade
henne vidare, och nu har man kommit så långt, att
man, särskildt då det gäller broar, med murtegel
täcker öppningar af ända till 220 fots vidd. Af
sandsten eller andra stenarter, som likväl först måste
bearbetas af stenhuggaren, har man slagit ännu större
bågar. Täcker man med ett system af kilformiga stenar
ej blott Öppningar mellan pelare eller i murar, utan
äfven rum, som på alla sidor omslutas af murar eller
bågar, kallar man ett sådant tak hvalf.
Hvalfven ha mycket olika former: de kunna vara
halfrunda, såsom i a, d, f, fig. 370: rundbågshvalf,
eller tryckta: korghvalf, eller elliptiska hvalf,
såsom i b. De som bilda en skarp vinkel mot väggarna,
såsom i c, kallas stickhvalf; spetsas de i
hjessan, såsom vid g, h, i, heta de spetsbågshvalf;
raka hvalf kallas de deremot, när de bilda en nästan
horisontal yta. De kunna äfven ligga högre vid
ena ändan än vid den andra, då de kallas stigande
hvalf, eller ha ena sidan högre än den andra, enhöftiga
hvalf, såsom e. Äro väggarna jemnlöpande
och ha hvalfven form af en omvänd ränna, såsom i a,
b, c, e, kallar man dem tunnhvalf. Nu kunna två
eller flera tunnhvalf träffa och skära hvarandra
under olika vinklar. Ha de härvid olika höjd, kallar
man dem tunnhvalf med kupor (d); men vanligen ha
de samma eller nästan samma höjd. hvarvid uppstå
korshvalf (f) eller stjernhvalf
(g, h, i), hvilka,
särdeles i de gotiska kyrkorna, få en synnerligen
konstrik utbildning. Ett sådant arbete kräfver stor
noggrannhet och skicklighet, i synnerhet när hvalfvet
öfverskrider de vanligen förekommande måtten.
Före byggandet af det egentliga hvalfvet uppför
man merendels en hvalfstomme. Denna består af
hvalfbågar af trä, hvilka »skålas» eller beklädas
med s. k. »skålbräden», så att den konvexa ytan af
denna ställning har samma form som det blifvande
hvalfvets konkava yta, dess inre hvälfning eller
»intrados». Denna stomme tjenar som stöd. till dess
slutstenen är insatt, ty alla hvalfstenarna ha ett
snedt läge och skulle eljest under arbetets lopp halka
ned, medan de deremot efter slutstenens insättande ej
kunna glida inåt, utan genom sin kilform ömsesidigt
fasthålla hvarandra. Det är tydligt, att hvalfbågen i
följd af sin tyngd skall sträfva utåt, då han ej kan
falla nedåt; för att hämma det härigenom uppkomna
sidotrycket, uppför man å det ställe, på hvilket
hvalfvet hvilar, starka murar, hvilka man kallar
vederlag. Äro dessa för svaga, sträfvar hvalfvet
utåt och störtar slutligen in; äro de för starka,
har man onödigtvis slösat bort material. Derför har
också beräkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
