Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya material och konstruktionssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men endast det i München år 1854 uppförda glaspalatset,
hvilket erbjuder en utställningsyta af omkring 454,000
qvadratfot, bibehöll fullständigt karakteren af en jern-
och glasbygnad. Utställningspalatset i Paris från år
1855 dolde den egentliga glasbygnaden bakom temligen
tråkiga stenfasader med visserligen rätt vackra, men
ej hithörande renässansportaler. Det täckte en yta af
575,576 qvadratfot, hvartill ytterligare kommo annexen
med 471,242 qvadratfot. 1862 års utställningspalats
i London (fig. 329) förnekade likaledes genom
stenfasader sin karakter. Det omfattade en yta af
1,422,496 qvadratfot, således nära en och en half
gång så stor som det första expositionspalatset,
ehuru ej under ett tak. Utställningsbygnaden på
Marsfältet i Paris från 1867, som betäckte en yta
af öfver 1,700,000 qvadratfot, återgick visserligen
till den ursprungliga karakteren, men genom den
elliptiska grundformen och den styckade fördelningen
blef totalintrycket ej så storartadt, som man bort
kunna vänta. Man åtnöjde sig emellertid ej under den
långa tiden från 1851 till 1869 med att af jern och
glas endast uppföra utställningspalats; man gjorde
sig den härvid vunna erfarenheten äfven till godo
vid byggandet af växthus, banhallar, saluhallar
och dylika offentliga bygnader (fig. 379), och man
skall säkerligen allt mer och mer använda detta
konstruktionssätt för privata ändamål.
Sedan bygnaden, han må nu vara af sten eller
trä ensamt, af sten och trä tillsammans, eller
af jern delvis eller helt och hållet, lyckligen
blifvit uppförd och försedd med sitt taklag, vidtaga
inredningen och fulländningen, hvilka ej sällan vara
längre och kosta mera än sjelfva byggandet. Först och
främst dragas skorstenarna upp öfver taket, hvarefter
detta antingen förses med påspikade läkter eller helt
och hållet brädbeslås.
Härpå börjar taktäckaren sin verksamhet. På intet
område har bygnadskonstens utvecklingshistoria att
uppvisa en så stor olikformighet som här. Assyrer,
babylonier m. fl. täckte sina hus med vågräta eller
nästan vågräta trätak, på hvilka sedan fördes jord
och asfalt. Om perser och fenicer förtäljes, att de
öfverdrogo taken i sina palats med brons, silfver
och guld. De egyptiska luttaken voro af bräder,
men om deras yttre beklädnad veta vi ingenting
med säkerhet. Grekerna täckte sina tempel med helt
tunna marmorplattor, åt hvilka de gåfvo alldeles
samma form som hustakens tegelpannor. Dessa voro
försedda med två upphöjda kanter, hvilkas fogar
täcktes genom en konvex panna. Romarna adopterade
detta slags taktäckning, som ännu i dag är bruklig
i Italien. För praktbygnader använde man deremot
bly- och kopparplåt. Under medeltiden undergick
takteglet många förändringar till sin form; i Tyskland
blefvo de flata, nedtill något afrundade stenarna,
de s. k. bäfversvansarna eller taktungorna, de
vanligaste, en form som visserligen är lätt att
framställa, men också täcker sämst; i Sverige
äro takpannor, hvilka i genomskärning visa en en
långsträckt [^v^]form, de vanligaste; härjemte ha
sten, koppar och blyplåt fortfarande bibehållit sig i
bruk. Med undantag af några små förändringar i fråga
om teglets form och framställningssätt, dess glasering
o. s. v., ha emellertid på detta område under loppet
af tvenne årtusenden inga egentliga nya upptäckter
gjorts. Först den nyaste tiden har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
