Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarf omkring henne, och man skulle på denna väg kunna
på vid pass 50 dagar fara rundt omkring jordklotet,
en resa, hvartill den elektriska gnistan visserligen
ej ens behöfver en sekund.
Anbringandet af vägspår, som genom sin jemnhet
inskränka hjulens friktion till den minsta möjliga,
är en så urgammal uppfinning, att det i sjelfva verket
måste väcka förvåning, att man ej redan långt förut
fallit på den iden att använda denna inrättning vid
de vanliga konstvägarna. Redan den gråa forntidens
folk, egypter, inder, perser, kände mycket väl
till sådana vägspår, och om äfven denna urgamla
uppfinning, liksom så många andra, åter begrofs i
glömskans flod, låg orsaken dertill endast i det
kulturens stillastående och tillbakaskridande, som
de krigiska omhvälfningarna förde med sig. För att
från stenbrotten till bygnadsplatsen fortskaffa de
ofantliga block, hvaraf de vid sina jättebygnader
begagnade sig, lade inderna och egypterna stora
huggna qvaderstenar tätt bredvid hvarandra och bildade
sålunda en stenväg, i hvilken blockvagnarnas hjul
småningom sjelfva inskuro spåren. I Baalbeks och
Palmyras ruiner finna vi ännu i dag spår af dylika
stenbanor, hvilka enligt gamla författares uppgifter
skola varit dragna genom sjelfva öknen. Äfven romarna
kände till dylika stenspår, som de dock endast ytterst
sällan vid mycket befarna hufvudvägar använde. Genom
den oupphörliga nötningen brusto nämligen sjelfva
granitqvadrerna, och stenspåren kommo derför snart ur
bruk. De få på detta sätt konstruerade romarvägarna
förföllo med verldsrikets sjunkande makt.
Det var det tyska bergsbruket förbehållet att skapa
ett nytt spårbygnadssystem. Redan i flera hundra år
hade transporten af malm och sten i bergverkstrakterna
i Harz och andra orter skett på träbanor, bestående
af två på träbäddar utlagda bjelkrader, hvilka,
fullkomligt parallela och fortlöpande med samma
lutningsförhållanden, erbjödo vagnarna en jemn
bana och derigenom gjorde det möjligt att en häst
kunde draga ett fyra gånger tyngre lass än på de
vanliga vägarna. Drottning Elisabeth af England
inkallade tyska grufarbetare från Harz för att
bearbeta de engelska stenbrotten och jerngrufvorna
samt i synnerhet de allt större betydelse erhållande
stenkolsverken, och med dessa tyskar kommo träbanorna
till England, der vi redan 1676 i Newcastle finna
dem allmänt i bruk. Den stora myckenhet af trävirke,
som dessa banor fordrade, äfvensom deras jemförelsevis
korta bestånd (de varade i medeltal ej längre än
sex år) gjorde en förbättring önskvärd. Detta var i
synnerhet fallet i South-Hettons grufdistrikt, der
banorna hade en så betydlig lutning, att man kunde
låta de lastade vagnarna rulla utför af sig sjelfva
utan att begagna hästar. Det största framsteget inom
spårsystemet gjordes dock först för något öfver hundra
år sedan (1767). Träspåren hade vid denna tid på flera
ställen aflösts af stenbanor. Men dels visade sig
dessa banor ej synnerligt fördelaktiga för vagnarna,
dels medgåfvo deras skroflighet ej en snabbare fart,
hvartill slutligen äfven kom, att de nästan lika fort
som träbanorna blefvo utnötta. Nu stod vid den nämda
tiden jernet i Colebrookedale (grefskapet Shropshire)
i så lågt pris, att det ej ens kunde bära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
