Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medeltidsskriftens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fig. 481. Gotisk eller munkskrift.
voro munkar. Påfvedömet stod då på höjden af sin
utveckling, och kyrkans väldiga makt hade förstått att
göra allt hvad konst heter sig skattskyldigt. När
munkens pensel stundom hela dagarna målade på en enda
bokstaf, skedde äfven detta ad majorem Dei gloriam. Nu
först se vi en skrifkonst i ordets fullaste bemärkelse
uppblomstra och i synnerhet i begynnelsebokstäfverna
en underbar fantasi utveckla sig. Fig. 481 ger
oss ett bevis, med hvilken mångfald man förstod att
utsira bokstafsfiguren. Hand i hand med utvecklingen
af formens skönhet gick en stor färgprakt, hvarmed man
utsmyckade handskrifterna. Det var i synnerhet i slutet
af det 13:e och början af det 14:e århundradet,
som initialmåleriet blomstrade i sin högsta
fulländning. Påfvemaktens förfall och det
kyrkliga lifvets urartande hade äfven till följd,
att skrifkonsten sjönk i lägervall och förkonstlingen
trädde i den äkta konstens ställe. Om också de näst
följande århundradena, lefvande af arfvet från det
förflutna, idkade gotisk skrifkonst, voro dock
hennes sköna arkitektoniska former försvunna,
och oregelbundenhet och godtycke hade kommit i den
forna symmetrins ställe.
Fig. 482. Under medeltiden.
Bland lekmännen var skrifkonsten under medeltiden
mycket litet utbredd. Till och med en så betydande
skald som Wolfram von Eschenbach kunde hvarken
läsa eller skrifva, och minnesångaren Ulrich
von Lichtenstein måste en gång, då hans skrifvare
var frånvarande, låta ett bref från sitt hjertas
herskarinna hela tio dagarna ligga oläst. I allmänhet
är det någonting utmärkande för denna qvinnokultens
tid, att qvinnan i allmän bildning stod vida öfver
mannen och att särskildt de adliga qvinnorna, utan att taga
någon sjelfständig del i literaturen, voro vida mera
hemma i konsten att läsa och skrifva än deras män och
tillbedjare. Då lärdomen började sprida sig äfven utom
klostren, blef äfven konsten att skrifva allmännare,
ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
