Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stereotypin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kapital i papper ligga oförräntadt. Visserligen
är stereotyperandet ej vid alla tillfällen
fördelaktigt; ty när ett arbete med vanlig sats
skall tryckas, blir ny uppsättning vanligen ej
så dyr som stereotyperingen; helt annat blir
dock förhållandet vid tryckningen af lexikon och
sifferverk eller arbeten med många stilsorter, der
sättnings- och korrekturkostnaderna ofta äro mycket
stora. Genom stereotypin har boktryckarkonsten på
visst sätt gått tillbaka till det gamla tafletrycket,
hvarifrån hon leder sitt ursprung, och med goda skäl,
ty bokstäfvernas rörlighet har ju endast värde för
sättningen, men för tryckningen är hon ej nödvändig.
Stereotypins äldsta historia är höljd i lika
mycket dunkel som typografins egen. Hos hvilken
iden först upprann och hvem som först sökte utföra
den, känner man ej med visshet. Man eger ända från
1700 uppgifter om personer, som syselsatt sig med
detta ämne, först Müller och
van der Mey i Leijden,
derefter Ged i Edinburgh, Tilloch
i Glasgow, Hoffmann i Schlettstadt m. fl.
De först nämdas åtgörande bestod
endast deruti, att de genom smältning eller lödning
förenade stilsatsens egen grundyta till ett helt;
andra deremot använde en verklig afgjutning i mjuka
massor, såsom lera o. d. På 1790-talet gjorde
Firmin Didot och Herhan
i Paris flera stereotyperingsförsök;
det var äfven den förre, som införde bruket af namnet
stereotypi. Herhan uttänkte en egendomlig, praktisk
metod. Han lät gjuta koppartyper, hvilkas bokstäfver,
liksom på gjutarnas matriser, voro fördjupade och
rätvända. En sats sådana typer bildade sålunda redan
en form, hvari stilmassa till en tryckplåt genast
kunde gjutas. Oaktadt sin sinnrikhet har denna metod
dock ej vunnit efterföljd, emedan koppartyperna äro
dyra att åstadkomma. Didot gjorde formar af mjuka
metallplåtar, som han pressade öfver stilsatsen. Den
nu mera öfliga stereotyperingen med gips förskrifver
sig från den om boktrycket öfver hufvud högt förtjente
engelsmannen lord Stanhope och blef strax efter
uppfinnandet (1804) allmänt antagen. Hon tillgår på
följande sätt.
Den till stereotypering bestämda stilsatsen
erhåller vid sättningen högre utslutning än den
vanliga. Afgjutningen sker kolumnvis eller med
2-4 kolumner i sönder, allt efter gjutapparatens
storlek. Omkring stilsatsen lägges en ram, hvars
inre sidor slutta inåt. I den på detta sätt uppkomna
fördjupningen häller man, sedan stilen blifvit
behörigen inoljad, en temligen tunnflytande gipsgröt;
inoljningen är nödvändig, för att gipsen ej skall
klibba fast vid stilen. Sedan man med en jernlinial
ytterligare glattstrukit öfre delen af gipsmassan,
låter man henne stelna och kan redan efter några
minuter med nödig försigtighet aflyfta den stelnade
massan från stilen och uttaga henne ur ramen. Denna
gipstafla bildar nu en form, matrisen, i hvilken alla
stilsatsens upphöjningar visa sig fördjupade. Sedan
gipsskifvan torkat i fria luften, insättes hon i
en ugn, der hon fullkomligt uttorkas. Man lägger
henne nu som matris i en gjutform, påskrufvar locket,
hvilket i de fyra hörnen har öppningar för metallens
inströmmande och luftens utträdande, upphänger formen
på ett slags kran och nedsänker honom i en kittel med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
