Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kinesiska boktrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsar Khang-his officiela ordbok ej mindre än
42 718 särskilda tecken, hvilka åter till sin
förklaring kräfva ytterligare en mängd andra. För
vanliga literära behof nöjer man sig dock med vid
pass 5 000, ett alldeles mer än tillräckligt antal,
om man skulle vilja verkställa ett kinesiskt tryck
på europeiskt sätt.
Det nu öfliga sättet att trycka skall, enligt
kinesernas egna uppgifter, förskrifva sig från
en kejsares regering, som lefde under åren 55-80
e. Kr. Förut skrefvo de på tunna bambutaflor. Deras
förfaringssätt är ännu alldeles det samma, som det
jesuiterna, hvilka vi ha att tacka för de första
underrättelserna om deras land, sågo dem använda. De
utskära sin skrift i fina, hårda träskifvor, som kunna
begagnas på båda sidorna. Men är det mycket brådt om,
anställes en mängd arbetare, och hvar och en erhåller
då en smal skifva, hvarpå två eller tre rader få rum;
dessa stycken sammannitas sedan med stift till en
hel form. Måste ändringar, om också blott en enda,
göras i den färdiga formen, har man ingen annan utväg
än att utskära stycket, der de förekomma, och infoga
ett nytt. Det senare behöfver dock ej nödvändigt vara
af trä, utan man begagnar dertill äfven hårdt brända
lerpluggar, som man förut format.
På en kinesisk träform stå alltid två sidor bredvid
hvarandra, och han är så stor, att hela pappersbladet
med marginal får rum derpå. Marginalen begagnas
merendels till anmärkningar, rubriker o. d. Sedan
stockarna äro i vederbörlig ordning, inskäres först på
en af dem efter skönskrifvarens anvisning ett nät af
linier, som dela skifvan i små fyrkanter, af hvilka
hvar och en skall mottaga ett skrifttecken. Detta
linienät tryckes nu med röd färg på lika många blad,
som skönskrifvaren skall utarbeta, hvarefter de
tillställas honom. Han inritar nu med svart tusch i
fyrkanterna de olika tecknen alldeles så, som de skola
se ut på aftrycken. Skönheten hos dessa skrifttecken
beror naturligtvis på skrifvarens skicklighet, hvilken
i allmänhet ej är ringa, ty skönskrifvarna bilda en
särskild klass, som uteslutande syselsätter sig med
detta yrke. Men ej sällan äro skrifvaren, träsnidaren
och tryckaren en och samma person. Träsnidaren tar nu
ett färdigskrifvet blad, fäster det med risklister
och med den skrifna sidan inåt på sin trästock,
låter det torka och gnider det derefter med fingrarna
mot stockens yta, hvarpå skriften nu öfverflyttas
och fastnar. Skall man deremot endast taga ett nytt
aftryck af ett gammalt arbete, behöfver man ej anlita
skrifvarens biträde, utan förfar på samma sätt med
ett exemplar af den äldre upplagan. Träsnidaren
bortskär nu med olika formade instrument alla de
friliggande partierna, så att ingenting blir qvar
mer än de svarta skrifttecknen och de lodräta linier,
som skilja de uppifrån och nedåt gående raderna från
hvarandra. Den färdiga stocken öfvergår derefter i
tryckarens händer, som lägger honom på ett bord och
far lätt öfver honom med en i tusch doppad pensel,
hvarefter papperet pålägges och sakta afklappas med
borsten. En arbetare kan på detta sätt dagligen trycka
2 000 blad. Det lösa, olimmade kinesiska papperet
upptager tuschfärgen mycket villigt och rent, men
slår i anseende till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
