Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bana och ej blott kalla till lif en konst, hvarpå
ingen menniska förut tänkt, utan äfven i alla
hennes särskilda grenar så utarbeta denna konst,
att han lemnade sina efterträdare föga öfrigt att
utbilda. Äfven det hade han med många uppfinnare
gemensamt, att han skördade föga yttre lön för sina
mödor, att han mest arbetat för andra och hade mera
obehag än glädje af sitt verk. Ty han var ej något
köpmansgeni: han kunde väl upptäcka en guldgrufva,
men tillgodogöra henne förstod han ej.
Menniskans benägenhet för det underbara drifver henne
att omspinna de flesta uppfinningars ursprung med ett
sagolikt hölje, och så har det äfven gått uppfinningen
af litografin. Hon var dock, såsom vi strax skola
se, alls icke något alster af ögonblickets slump,
utan har först efter långa och svåra mödor blifvit
bragt i dagen.
Senefelder var son till en skådespelare från
Königshofen och föddes 1772 i Prag. Fadern blef
sedermera anstäld vid hofteatern i München och
flyttade med sin familj till denna hufvudstad. Vill
man i slumpens skickelse se en mening, skulle man
visserligen kunna göra det här, ty till München
måste stentryckets uppfinnare komma och här blifva
bekant med solnhofenstenen, om det skulle kunna bli
någonting af hela saken. Aloys besökte med utmärkelse
gymnasiet och derefter universitetet i Ingolstadt,
der han studerade juridiken. För denna synes han dock
haft föga smak, ty efter sin återkomst till München
började han försöka sig som dramatisk författare och
gjorde med sitt förstlingsarbete rätt mycken lycka. Då
han 1791 miste sin far, blef han sjelf skådespelare
och var under två år anstäld vid flera trupper i
landsorten. Trött vid detta lif, ville han nu helt
och hållet egna sig åt dramatiskt författarskap. Två
eller tre af hans teaterstycken blefvo äfven tryckta,
men för de öfriga, hvarpå han grundat hela sin
förhoppning, kunde han ej finna någon boktryckare. Då
föll han på den utan tvifvel djerfva tanken att,
oaktadt han ej egde de allra ringaste medel dertill,
sjelf trycka sina arbeten. Hans uppfinningsrika
hufvud kom i verksamhet, och hans beundransvärda
tålamod hade att bestå en mängd hårda prof.
För fattig att kunna skaffa sig ens så mycket stil,
att han dermed skulle kunnat uppsätta en sida, ville
han först gravera sig stålstämplar för att dermed
inslå bokstäfver i trä eller något annat material, men
fann snart, att han ej var saken vuxen. Han intryckte
nu vanliga stilar i en mjuk deg, stöpte lack deröfver
och erhöll sålunda en upphöjd stilform, som likväl
var af allt för ringa varaktighet att kunna användas,
oafsedt det stora besvär, som fordrades för att
åstadkomma äfven några få rader. Härmed hade han dock,
utan att ana det, användt samma förfarande, som man
följer vid stereotypering, en då ännu okänd konst.
Naturligtvis öfvergaf Senefelder snart detta
ofruktbara förfaringssätt för att försöka andra
utvägar. Han föll på den tanken att etsa sin skrift
i koppar. Att med etsgrund öfverdraga en kopparplåt,
med en stålspets inrista skriften och med skedvatten
fördjupa den, allt detta var ju mycket enkelt och
måste gå för sig. Såsom hvarje konstnär vet, går det
också verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
