Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Graveringsmaneret - Öfvertryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundt som möjligt och urhålka mer, än som
egentligen behöfves, på det att fördjupningen må
fördelas på en större yta och sålunda bli mindre
menlig. Skrifvaren och tecknaren på opreparerad sten
kan, om han genast med terpentinolja bortvaskar det
oriktiga stället, utplåna det. Svårast är det dock
för svartkrittecknaren med hans ruggiga sten. Han
kan visserligen göra partier, som blifvit för
mörka, något ljusare derigenom, att han med stiftet
borttager något af kritan; lika så kan mången gång
en flottfläck i teckningen sjelf, som vid tryckningen
skulle blifva svart, utplånas derigenom, att man under
stickning och ristning med nålen bearbetar stället,
tills det erhållit sin rätta ton. Ofta återstår dock
endast utplåningen på kemisk väg; man öfverdrager
stället med ett lager af etsande kalilut och låter
den i flera timmar verka. Härigenom blir tuschen
ej mindre än kalktvålen i stenen förvandlad och
upplöst, så att de kunna bortvaskas med vatten, och
stenen blir ren, om också ej första, åtminstone andra
eller tredje gången operationen förnyas. Man kan på
detta sätt äfven borttaga hela teckningen, när man,
sedan hon blifvit tryckt, vill använda stenen till
andra tryck. Då det emellertid alltid är att befara,
att vid en följande tryckning någon del af den gamla
teckningen kan komma upp igen, brukar man i sådana
fall vanligen bortslipa henne. En lös sten förlorar
derigenom ungefär ett kort- eller pappersblads
tjocklek, en hård graveringssten naturligtvis ännu
mindre. En och samma sten kan sålunda tjena både
fader, son och sonson. Har en sådan sten ett större
värde, kan han dessutom, när han börjar blifva tunn,
skyddas för bräckor derigenom, att man kittar fast
honom på en annan sten, då han kan begagnas, tills
det blott finnes en liten återstod i behåll.
Öfvertryck. Efter hvad vi nu inhemtat om stenens
natur, skall det ej öfverraska oss att höra, att,
om man tager ett aftryck af en på sten, trä, koppar
eller hvilket ämne som helst anbragt bild eller
skrift och, medan det ännu är friskt, pressar det
på en litografisk sten, denna skall upptaga och
qvarhålla bilden eller skriften, så att man, sedan
stenen blifvit behörigen preparerad, kan deraf taga en
mängd alldeles nya aftryck. Denna utväg begagnas äfven
i ganska många fall, ja, man har till och med lärt
sig att uppfriska och öfvertrycka bilder och text,
som äro många år gamla. Det ges många tillfällen,
då öfvertrycket kan vara till mycken nytta och
bespara mycket tidsödande arbete. En litograf skall
t. ex. omkring en karta anbringa en lång likformig
infattning. I stället för att nu teckna hela denna
ram, som skulle taga mycken tid, uppritar han blott
ett litet stycke deraf på en annan sten, tar ett
antal aftryck deraf, fastklibbar dessa omkring sin
kartteckning och öfverflyttar dem medelst pressen på
stenen. Öfvertrycket blir visserligen aldrig så fint
som originalet, men en skicklig arbetare kan dock här
uträtta mycket. Ett annat exempel. Ett karttryckeri
graverar sina kartor i sten. Men en sådan utarbetad
sten är dyr och kan ganska lätt springa sönder redan
i början af arbetet; håller han äfven, är han dock
efter några tusen aftryck ej längre brukbar. Man tar
derför endast ett godt afdrag af originalstenen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
