Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husdjurens acklimatisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland fåglarna är sannolikt dufvan den första
hemfågeln; hönsen underhöllos dock redan tidigt hos
de gamla folken som sådana. Gässen hafva antagligen
först varit hemfåglar hos de gamla egypterna; hos
grekerna voro de redan allmänna. Man antager, att den
ända upp i höga norden kända grå gåsen är stammodern
till våra tama gäss. Senare än gåsen har den från
gräsanden härstammande ankan blifvit tamd. Svanen
har sitt hemvist och ursprung i de norra trakterna
af Asien och Europa.
Redan i inledningen till första bandet af detta
arbete ha vi framhållit, huru grekernas vetande
vidgades genom Alexanders tåg, och ej minst visade
sig detta i den utveckling, husdjursskötseln sedan
dess erhöll. I Persien funnos redan den tiden
storartade djurgårdar, så kallade paradis, der
märkvärdiga eller sköna och nyttiga djur höllos
instängda och vårdades. Vurmen for sådana kom
från Persien öfver till Grekland och öfversteg hos
romarna alla förnuftiga gränser samt föranledde det
o troligaste slöseri. Argonauterna påstås ha från
trakten af floden Fasis fört fasanen till Grekland,
der han snart blef mycket omtyckt, liksom han
äfven stod i högt värde hos Roms gastronomer. Karl
den store uppdrog fasanen i Tyskland, och redan
i 16:e århundradet var han der så förvildad, att
han omnämnes i jagtlagarna. Guldfasanen lefver i
halfvildt tillstånd i Kina. Alexander den store sände
påfåglar och papegojor från Asien till Grekland;
de åtos först hos romarna och tyckas hos dem varit
temligen allmänna. I Tyskland spriddes de först sedan
14:e århundradet. Perlhönans hemland är norra Afrika.
Utom dessa djur, som snart blefvo inhemska i de nya
länderna, fördes, särdeles till Rom, märkvärdiga
djur från fjerran länder i stor mängd, dels för att
vid skådespelen visas för folket, dels äfven för att
användas till barbariska stridsspel, då de vanligen
blefvo på det grymmaste sätt dödade. Strutsar,
lejon, pantrar, giraffer, björnar, elefanter,
krokodiler, tigrar, hyenor, flodhästar, noshörningar,
hjortar, vilda åsnor, vilda hästar, vilda svin
och vilda bergfår anskaffades till dessa ohyggliga
slagtningar, och det ej i enskilda exemplar, utan
i hundratal. Kejsar Probus lät vid sitt triumftåg
i cirkus uppsätta en skog, der 1 000 strutsar,
1000 hjortar, 1000 vildsvin, 1000 dofhjortar, 100
lejonhanar och lika många lejoninnor, 100 leoparder
från Libyen och lika många från Syrien, 300 björnar,
kameler, vilda bergfår och många andra djur dessutom
först fingo strida med hvarandra och slutligen dödades
af gladiatorerna.
Om också i sjelfva verket ej mycket aktningsvärdare
än detta vansinniga slöseri, verkade dock lyxen i
det romerska köket så till vida godt, att för dess
räkning åtskilliga djur på ett systematiskt sätt
uppdrogos. I synnerhet gäller detta fiskodlingen,
som drefs till en hög grad af fullkomlighet. Pipertius
Optatus planterade flera utmärkta fiskarter från det
Joniska i det Tyrreniska hafvet.
Under medeltiden inlade araberna mycken förtjenst om
vården och acklimatiseringen af ädla djurslag. De förde
ädla hästar till Karl den stores hof, öfverflyttade
merinofåret till Spanien och gåfvo kamelen en större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
