Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogens biprodukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tunnan. Resten går vidare genom rörslangen k och
förtätas i kylkaret l, der röret alltid omgifves af
kallt vatten. Gasen utsläppes eller föres tillbaka
till eldstaden och förbrännes. För att påskynda
släckningen af de i jerncylindern qvarvarande kolen,
inpressas ånga genom f, hvarefter kolen uttagas genom
en framför eldstaden a anbragt dörr. I en dylik ugn
erhålles ej allenast tjära, utan äfven kol, terpentin
och träsyra. Af 100 skålpund fet och lufttorr furuved
skola sålunda erhållas 17,6 skålp. tjära, 3,4 skålp.
terpentin, 37,3 skålp. träsyra, 23,3 skålp. kol samt
18,4 skålp. gaser och afgång *).
Den tjära, som först utrinner, är mera tunnflytande
och ljusare än den vanliga tjocka tjäran samt
afskiljes såsom en egen sort under namn af perma
eller tjärperma (tjärbärma). Den mesta tjäran
tillverkas i de nordiska länderna Norge, Sverige,
Finland och Ryssland; den svenska är vanligen den
förnämsta.
Beck är den fasta återstoden i tjäran, som blifver
qvar, sedan terpentinoljan och de flygtiga
brännoljorna afdunstat. I stort tillverkas becket
derigenom, att tjäran upphettas i stora pannor,
hvarvid vanligen de flygtiga oljorna uppsamlas i
egna distiileringsapparater och bilda beckolja.
Becket består hufvudsakligen af brandharts med
något kolofonium. Liksom tjära, tillverkas beck mest
i de nordiska länderna; det bästa är det svenska
kronbecket.
Pottaska, en saltblandning, hvars hufvudbeståndsdel är
kolsyradt kali, vinnes genom utlutning af träaska med
vatten samt lutens kokning och den deraf erhållna råa
pottaskans glödgning eller kalcinering i särskilda
ugnar. Till askbränningen användes helst gammal
löfved, som är på öfvergång till förruttnelse, eller
äfven gammal sur granved. Virket upphugges i 8 till 10
fots längder och hoplägges i ungefär 3 fot höga och 6
fot breda staplar eller bål på en stenfri, gräshunden
plats, der bålen brännas under lugna och vackra
dagar. Hufvudsaken dervid är, att förbränningen sker
långsamt, hvarför veden alltid bör vara sur eller rå.
Bland skogens biprodukter intaga trädbarkarna ett
framstående rum, i synnerhet de, som innehålla någon
betydligare procent garfsyra och derför begagnas
vid garfning. Den förnämsta i detta afseende är den
s. k. glansbarken af ek, som tages af unga (20- till
30-åriga) träd med slät, glänsande bark. Han aftages
vid saftiden och torkas, hvarvid han bör väl skyddas
för regn, som utlakar garfämnet, samt sönderhackas och
säljes i tunnor eller efter vigt. För ekbarken från
Visingsö ekplanteringar, hvarom vi i det föregående
talat, betalas omkring 50 öre kubikfoten. Barken af
gammal «k är betydligt sämre. Hos oss användes dock
i garfverierna mest granbark och derjemte i mindre
qvantiteter vid olika slag af garfning äfven bark af
björk, sälg, hästkastanj m. m. Björkens bark eller
näfvern har en särdeles mångsidig användning. För
sin ovanliga förmåga att motstå förruttnelse
*) Beskrifningen på denna tjärugn, som börjar
blifva allmän i Eyssland och med förändrade
kondenseringsapparater äfven annorstädes, är hemtad
ur: Stalsberg, Lidt av skogindustrien, Kristiania
1870.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
