Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något om Varm dö i gamla tider
21
På vänskap, kärlek, vin, musik,
Trekarl och politik. ... . . •
Säg mig tillståndet då!
Du det skall höra få.
Jo, herrarnas, de driftiges, är sunt, är sunt
Och fruarnas, de älskvärdas, är runt, är runt
Och flickor, ack! det ha vi där
Gudomliga, mon cher.
Men är din teckning sann?
Ja, sann till minsta grand.
Jag därföfe ej tar transport förrän, förrän
Bror Charon hämtar med sin slup mig hän, mig hän,
Men då tar jag ombord en bål
Och dricker Värmdöns skål.
Sehlstedt var även road av att rita och måla och finnas även
kvar hos släktingar till mig en del teckningar och akvareller av
hans hand, därav några mycket lustiga. En sådan är bilden av
Siggesta-busen och prosten Zielfelt i häftig dispyt och med
komminister Nejdal som intresserad åhörare.
I början- av 1800-talet bodde hos överstelöjtnant von
Sche-ven på Sund en gammal fröken Cronhielm, ett stort original.
Hon gick helst klädd i mansdräkt, grön jaktkostym, var road av
jakt och var styv skytt.
En vacker vintermorgon satte ungdomarna på Sund upp några
orrbulvaner i björkarna i den s. k. gamla trädgården och hade
gårdens fáktotum, gubben Björn, som var mycket duktig härma olika
fåglar, att spela som en orre. Gamla fröken fick höra orrspelet och
var ej sen att springa ut med bössan och fick snart se orrarna, lade
an och sköt med påföljd att bulvanerna rök i trasor; Fröken blev
mycket förargad och glömde ej den jakten på länge.
En annan gång, det var några år senare, stod gamle
överstelöjtnanten på gården vid Siggesta, han stod bredbent och rökte sin
pipa. Då kom fröken Cronhielm med sin bössa på axeln upp för
allén och fick mellan fötterna på överstelöjtnanten se en flock
sparvar på gårdsplanen. Hon blev ivrig att få kramsfågel, lade an och
sköt samt fick en del sparvar, men var även nära att träffa gubben
överstelöjtnanten i benen.
Detta blev gummans sista jakt. Överstelöjtnanten blev så
förargad över tilltaget, att han aldrig mer tillät gamla fröken bära
bössan, helt visst till stor sorg och saknad för henne. Det sägs
att hon efter den betan* ej mera var sig lik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
