- Project Runeberg -  Upplands fornminnesförenings tidskrift / XLIII:1 /
121

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ett gravfält vid Slottsbacken i Uppsala

121

här runstenar varit resta. En sten hittades vid restaurering av
Ärkebiskopshuset i början av 1900-talet.1

Verkliga fynd från någon av dessa högar finnas dock icke
omnämnda. Emellertid, har Olof Rudbeck d. ä. funnit rester efter en
forntida brandgrav inom stadens område, och detta fynd omtalar
han i sin Atlantica, del I, sid. 134, kap. VI, § VI. Hans upptäckt har
i våra dagar flera gånger blivit uppmärksammad, dock ej i
arkeolo-giskt-topografiskt sammanhang. I sin historik över Botaniska
Institutionen har prof. Ö. Juel avtryckt större delen av Rudbecks
berättelse.2 Just denna undersökning framhöll prof. R. Sernander
i sitt minnestal över Rudbeck såsom typisk för hans arbetsmetod,
som avgjort skiljer sig från de av hans samtid använda.3

Anledningen till Rudbecks upptäckt var hans arbete med
slottet. På 1660-talet anlade han de terrasser eller »afsättningar», som
förbinda slottets borggård med den nedanför belägna trädgården.
Under arbetet härmed kommo arbetarna på ett lager av svartmylla
under det översta gruslagret. Detta intresserade Rudbeck, som lät
dem gräva djupare ned. Under myllan hittades då »en ättebacka»
med »brända Beenkohl och Jernpilar» samt krukskärvor. Härunder
låg ett andra lager av mylla, som längre ut förenades med det
Övre. Allra underst fanns slutligen grus och lera.

Man kan tryggt förutsätta, att Rudbeck väl kände igen
innehållet i detta fynd. Innan Atlanticans första del 1679 trycktes,
hade han undersökt många gravar av samma slag. Vid dessa
undersökningar hade han alltid med sig den mätstång, som han
konstruerat för att mäta tjockleken hos myllan. Denna var graderad
i tio delar, vardera representerande en tillväxt under 500 år. Sitt
system grundade han på antagandet, att en jämn tillväxt ägt rum
under de omkring 4000 år, som skulle ha förflutit sedan
syndafloden.4 Med denna skala kunde han alltså direkt avläsa åldern av
ett lager svartmylla. Så gjorde han även nu, och över sina
mätningar och grävningen meddelar han en teckning i atlasbandet tab.
31 fig. 107, här återgiven.

Det översta lagret, d, hade blivit utkastat, då slottet byggdes

1 O. Almgren, Vägledning genom Uppsala Universitets Museum för nordiska
fornsaker I, Upps. 1922, s. 27.

2 Svenska Linnésällskapets Årsskrift, Årg. 12, 1929, s. 71 f.

3 Tryckt i Uppsala Universitets Årsskrift, 1930. Program 7, s. 17.

4 S. Lindqvist, Olof Rudbeck d. ä. som fältarkeolog, i Rudbecksstudier 1930,
(U. F. T. 44: Bil.), s. 256.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:33:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/uppfornmi/431/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free