Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
sig själf fram, blef oväntadt en helt annan
människa. Han knöt händerna kallt och beslutsamt.
De där två, som nyss med föraktfulla fnysningar
gått förbi honom, de ansågo sig tillhöra de
utvalde, som ägde något och voro något. De ville
hafva strid, nåväl han visste ej hvad fruktan var,
han tog upp den kastade handsken.
Mörk blef med ens lugn, torkade bort ett par
svettdroppar, hvilka den inre kampen pressat fram
på hans bultande tinningar, och väntade med
korslagda armar. Hans beslut att klifva uppåt, vore
det än på tusentals andras bekostnad, var länge
sedan fattadt, nu blef det fastare än någonsin,
inga blödsinta samvetsbetänkligheter skulle mer
afhålla honom därifrån.
Anna mäåste blifva hans, ty hon var ett
lifsvillkor för hans tillvaro. Hur hon blifvit det,
förstod han ej, han blef till och med förundrad
öfver sitt mod att uttala det. Men det var så,
han kände det.
— Godt! tänkte han och strök sig öfver
pannan — ensamt den vissheten är ej värd så litet.
Den medfödda girigheten, som han så flitigt
bemödadt sig att kväfva och äfven lyckats döda
—till en tid — stack åter upp hufvudet frisk och
lifskraftig. Mörk mottog honom med öppna
armar, den bundsförvandten var ej att förakta, ty
nu behöfde han vänner, som äggade och drefvo
på. Anna och Storgården, se där de tvänne, för
hvilka han ville våga en dust. Tiden var inne
för Johannes Mörk att stiga. På förstugubron,
medan Oskar fem steg ifrån honom framförde sitt
frieri, svor han att lyckas eller gå under.
Men plötsligt kröp han ihop rädd och
tvekande. Var det möjligt att vinna seger öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
