Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Med ett raskt språng ställde sig Mörk i
hennes väg och hindrande henne att komma fram,
utbrast han vänd mot Lundberg:
— Broder, förbjud din dotter att beträda detta
syndens hemvist!
— Anuna! ropade fadern skrämd af Mörks
högtidliga uppmaning.
— I kan ej hindra mej, Mörk.
— Anna, Anna!
Fadrens stämma hejdade henne, och med en
resignerad suck intog hon sin plats vid hans sida.
— Ja’ska vänta te i morron.
— Ingen bör beträda tröskeln till detta . ..
Mörk stannade midt i meningen och fortfor ej.
han hade ånyo mött Annas ögon och en inre röst
sade honom, att det måhända varit oklokt att
drifva saken längre. Men inom sig beslöt han att
taga skadan igen framdeles.
Då Anna följande dag med en viss skygghet
helsat på den förr så barska mostern, för hvilken
hon städse hyste en oöfvervinnerlig respekt, frågade
hon sig tyst och undrande, om det var samma
kvinna, som nedböjd och förgråten mottog henne.
— Moster, sade hon vekt — hva ä’ de?
— Sorgen, barn, sorgen. Du ser på mej ...
ja se du, sådan gör sorgen en människa, men
måtte den gode guden spara dej från de’ ja’ gått
igenom!
Anna häpnade inför den förvandling den starka,
oböjliga mostern undergått, och med ångest tänkte
hon på det, framtiden gömde åt henne sjelf.
— Ser du, återtog fru Persson mildt — vi
förhäfva oss, vi jordkryp, å’ tro oss så stora, men
ofvan molnen bor den, som späker våra sinnen å
gör oss mjuka som vax. Han låter allt vara te’
en tid, men så lägger han sin hand på en af oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
