Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Mejicos upptäckt och eröfring af Fernando Cortez - 3. Mejicos eröfring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landets utseende blef vildt och ohyggligt som klimatet. Vägen
slingrade sig längs spetsen af Cofre de Perote, som fått sitt namn
af den koffertlika klippan på sin topp, förbi himmelshöga,
eldsprutande berg, öfver fält, höljda af lava och aska; ofta gick stigen
längs afgrunder, i hvilkas djup, 700—1 050 meter under fötterna,
våra äfventyrare varsnade tropikernas blomstrande växtlighet.
Efter tre dagars mödosam marsch kom den utmattade hären
genom ett bergpass, Sierra del Agua, och snart öppnade sig för
den en fri landsträcka med mildare klimat, ungefär som det i
södra Europas trakter. Spaniorcrne hade uppnått den höjd af mer
än 2 200 meter öfver hafsytan, der det stora höglandet sträcker
sig mer än hundra mil längs de vulkaniska kägelbergen. Trakten
visade tecken till omsorgsfull odling, men alstren voro till största
delen nya för våra spaniorers ögon. Öfver allt varsnade de fält
och häckar med olika kaktusarter och agaveplanteringar. Den
heta och tempererade zonens växter hade i dessa trakter
försvunnit den ena efter den andra, endast majsen lyste ännu från
högslätternas terrasser.
Under sitt vidare framryckande råkade äfventyrarne, då de
genomtågade den lilla fristaten Tlascalas, det vill säga Brödlandets,
område, i delo med dess krigiska invånare, med hvilka de icke
kunde komma på vänskaplig fot, förrän detta tappra menniskoslag
i flere blodiga drabbningar lärt känna den spanska armens tyngd.
Att främlingarne härvid icke drogo det kortare strået, derför hade
de blott att tacka sina »dundermaskiner», de allt nedslående
»eldkulorna» och den lilla hopen ryttare, som emellertid redan blifvit
fåtaligare och vid hvilkas anblick tlaskalanerne slutligen äfven
vande sig. Detta dödsföraktande folks motstånd under sin
beslutsamme härförare, vid namn Xicotencatl, utgjorde ett af de
intressantaste dragen under loppet af denna märkvärdiga expedition.
Det fattades icke mycket, för att en väl inledd öfverrumpling och
derpå tillintetgörandet af den lilla hopen spaniorer skulle ha lyckats
den högt bedagade höfdingen. Lyckligtvis märkte man dock i det
afgörande ögonblicket fiendens förehafvande och var på sin vakt.
Den 23 september höllo spaniorerne sitt intåg i Tlascalas
hufvudstad och afslöto här med den lilla fristaten ett anfalls- och
försvarsförbund, som »Brödlandets» tappra folk förblef
obrottsligt troget trots mångahanda oförrätter, som det hade att lida.
Samma dag som den högtidliga försoningen mellan spaniorerne och
infödingarne egde rum, infann sig åter hos Cortez en beskickning
från Montezuma, som varnade för tlaskalanerne och uppmanade
främlingarne att ofördröjligen begifva sig till det sex mil aflägsna
Cholula, der ett ärofullt mottagande och kejserliga sändebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
