Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den första verldsomseglingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom kraftfullt uppträdande sätta sig i respekt. Sjöfararne
uppnådde på sex dagar ön Teneriffa och två månader derefter
Brasiliens kust i trakten af Rio de Janeiros hamn. Under sin färd
längs nämda kust kommo sjöfararne äfven till La Plata, hvars
breda mynning, såsom vi veta, föranledt Diaz de Solis till den
tron, att han funnit ingången till en genomfart. Magelhaens
ådagalade villfarelsen, i det han upptäckte det ställe, der nodens söta
vatten blandar sig med hafvets saltvatten. Färden fortsattes
vidare under mångahanda svårigheter och elaka förebud. Två af
officerarne hade sammansvurit sig mot den redan som portugis
hatade kommodoren för att befria Cartagena, som för olydnad
satts i förvar, men Magelhaens lyckades, ehuru icke utan
blodsutgjutelse, att blifva herre öfver deltagarne i myteriet och låta
lägga dem i kedjor. Den nedstuckne Mendozas lik blef styckadt
i fyra delar, Quesada dömd att halshuggas, Juan de Cartagena
jemte en skeppskaplan utsatt i ödemarken vid San Julians hamn.
Knapt var denna fara besvuren, förrän kommodoren hade den
olyckan att genom strandning förlora ett af sina fartyg. Allt detta
väckte missnöje. Men sådana vedervärdigheter böjde icke den
ståndaktige mannen, utan fortsatte han modigt den 21 augusti
1520 sin resa, sedan han på ett berg, som han kallade Monte
Cristo, upprest ett kors och tagit landet i besittning för konungen
af Spanien.
På den vidare färden söder ut kom man till ett land, som
Magelhaens kallade Patagonia, emedan de i alpakaskinn höljda
fötterna på den förste invånaren han såg mera liknade
björnramar än menniskofötter. Pigafetta, resans kronist, skildrar med
stark öfverdrift invånarne som jättar. »Två månader förflöto,
säger han, innan vi fingo se någon inföding, tills en dag till icke
ringa öfverraskning för oss en nästan naken man af jättelik
storlek visade sig på stranden, der han gjorde sällsamma hopp,
sjöng och dansade, i det han fortfarande kastade stoft på sitt
hufvud. Kaptenen skickade några sjömän till stranden med
uppdrag att göra liknande freds- och vänskapstecken. Jätten förstod
dem och lät sig lugnt af dem föras till en liten ö, dit under
tiden kaptenen begifvit sig med talrikt följe. Patagonern betygade
stor glädje öfver att se oss och pekade med fingret uppåt, utan
tvifvel för att antyda, att vi nedkommit från himmeln. Denne
man var så ofantligt stor, att våra hufvuden blott nådde upp till
hans lif ... . Vår kapten lät gifva honom att äta och dricka samt
skänkte honom utom andra småsaker äfven en stålspegel. Då
jätten fick se sig deri, tumlade han af förskräckelse så hastigt
tillbaka, att han slog omkull fyra af vårt folk, som stodo bakom
honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
