Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Australien och den oceaniska överlden - 2. Den oceaniska överlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevärade slupar för att lära känna en i granskapet liggande stor by.
Man rönte vänligt mottagande och beslöt derför att återkomma
dagen derpå. I början gick det rätt bra, en byteshandel började,
man gaf glasperlor och jernbitar för lifsmedel. Men redan denna dag
kom det till ett slagsmål, en vilde hade smugit sig i slupen och
gaf en matros ett slag med sin klubba. I stället för att strängt
straffa karlen och låta honom känna de europeiska vapnens
öfverlägsenhet nöjde sig Lapérouse med att kasta honom i vattnet,
hvari vilden kunde simma som en vattenråtta. Det oaktadt gick
man, åtföljd af några beväpnade, tillbaka till den bland
brödfruktträd undangömda byn. Öborne voro vänliga och bjödo
främlingarne att göra besök i deras hyddor, i hvilka man fann allt fint
och rent. På fartygen hade det deremot gått temligen oroligt
till, vildarne hade trots alla förbud uppklättrat på dem och stulit
flere saker, så att man slutligen måst taga sin tillflykt till våld.
Sålunda förgick ännu en dag, tills den 11 december kapten de
Langle ville intaga vatten i en vacker by vid stranden, oaktadt
Lapérouse redan gjort honom föreställningar deremot. Han lät
dock icke afhålla sig och for med 16 man, alla välbeväpnade, i
två slupar till stranden, men fann den samma förändrad genom
ebbens inträde. Man förde vattenfaten i land, och allt gick bra
under den första timmen, ty infödingarnes antal belöpte sig till
högst 200 man. Men det växte med hvarje ögonblick, och snart
betäckte 1500 stranden och den lilla viken. Oordning och
förvirring började. För att göra slut derpå utdelade de Langle
skänker till dem, som han ansåg för höfdingar. Nu blef man
ända till raseri afundsjuk och grällysten, och en strid kunde icke
längre undvikas. De Langle gaf befallning att återvända, och
vildarne hindrade det icke, utan följde ända ut i vattnet
fransmännen, som måste vada till sina jullar. Man besteg dessa,
men i samma ögonblick slungades några stenar, hvarpå de Langle
oklokt svarade med ett skott med löst krut. Detta var
signalen till anfallet. Knapt hade han skjutit för andra gången,
förrän 50 vildar störtade löst på honom. Ett klubbslag sträckte
honom till marken, andra slogo riktigt ihjäl honom, och ännu
efter döden fick han godt 200 klubbslag, hvarefter de rasande
fastgjorde hans lik vid jullen. Striden blef allmän,
besättningen, angripen från alla sidor, kunde icke riktigt begagna
sina vapen, så att i denna strid fördelen af ställningen
omintetgjorde vapnens öfverlägsenhet. För att förekomma stor olycka
lemnade man jullarna och kom till sluparna, som lyckligtvis redan
voro flott. Nu vaknade vildarnes tjufaktighet. Alla ilade likt
roffåglar till plundring, medan besättningen aflägsnade sig på
sluparna, men snart råkade i ny fara derigenom, att en af dem stötte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
