Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallar alltid som en naturnödvändighet ett omslag i helt
motsatt riktning. Ju känsligare sinnet är och ju mera utvecklad
intelligensen, desto tvärare blir också brytningen.
Strindberg hade — så föreställa vi oss åtminstone saken — vuxit
upp midt under den värsta andliga reaktionen; han hade
känt hela ledan deraf — och han blef den ensidige
oppositionsman han nu är. Man kan ur en synpunkt beklaga
detta, men å andra sidan får man heller icke glömma, att
den, som sjelfständigt skall bryta sig väg genom svåra hinder,
också som oftast har af nöden, att samla hela sin kraft just
mot en punkt och icke sjelf får dividera med sin styrka.
Mot de föregående årtiondenas falska idealism, som i
grunden ingenting annat var än ett osjelfständigt försanthållande,
sätter han sin djerfva realism; mot det ihåliga och [-innehållslösa]-] {+inne-
hållslösa]+} i denna från alla håll hopkompilerade formalism,
sätter han andra former, hvilka hafva ursprunglighetens hela
kraftfulla skönhet och dertill åtminstone icke lida brist på
must och märg under det de samtidigt mången gång i poetisk
fägring fullt ut kunna mäta sig med det bästa, som
någonsin hos oss åstadkommits af någon s. k. idealist.
Det har redan förut på dessa blad talats så mycket
af och för Strindberg, att det nu icke kan vara vår mening
att här inlåta oss på hans författareskap vidare, än hvad
sammanhanget oundgängligen kräfver. Det är dock en
omständighet härvid, som vi icke anse oss kunna med tystnad
förbigå. Som bekant har Strindberg af en viss kritik vid
olika tillfallen fått uppbära skarpa förebråelser för bristande
historisk trohet i sina historiska skildringar. Men äfven
detta fel hos honom är dock på det närmaste betingadt af
hela hans utvecklings gång och finner jemväl i denna sin
fulla förklaring.
Saken är nämligen, att ehuru Strindberg
förmodligen dervid drifven af en önskan att finna pittoreskt
staffage, som oftast väljer historiska motiv, han dock i
grunden tyckes sakna snart sagdt allt hvad historisk
uppfattning heter. Hvilken tid han än må behandla, äro dock alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
