Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flykt, var ett vackert prof på en fin uppfattning och ett
omsorgsfullt utarbetande af de enskilda detaljerna. Vid början
af sin berättelse är Gorrado så ödmjuk och känner sig så
ovärdig i jemförelse med flem han står inför, att han
kysser sina egna fingrar för hvarje gång han rört vid presten,
men han uppgår under berättelsens gång så i minnena af
sitt förflutna lif och och sina utståndna lidanden, att han
alldeles förgäter sig sjelf och helt förtroligt lägger sin hand
på prestens skuldra. Detta är blott ett af de många drag,
som kunna anföras från en scen, hvilken Salvini gör till ett
mästerstycke af dramatisk framställning. Konturerna af
hvarje särskild fas i berättelsen uppdrogos mimiskt och
skiftningarna i röstens tonfall voro så uttrycksfulla, att
äf-ven de i språket oinvigde, utan annan ledning, förstodo
hvarom det handlade. När det kom till den scen, i
hvilken den oreflekterade och blott af sin. kärlek uppbume
mannen ändtligen möter sin hustru, men af henne
motta-ges med den isande förklaringen: Jag mottog ert namn, då
det var fläck/ritt och äradt; men nu, sedan det är höljdt
med blod och vanära, kan hvarken ni eller någon annan
tvinga mig att bära det, då förstod den store tragikern att
låta publiken ana, nej, verkligen se den ändlösa smärta,
som i detta ögonblick söndersliter Gorrados inre. Man kan
knappast tänka sig något mera rörande, än då den store,
våldsamme mannen står bedjande som ett barn inför sin
hustru och slutligen, då hon hycklar en känsla som hon ej
mera eger, full af öfverväldigande sällhet och ömhet, på
knä vid hennes fötter och med armarne kring hennes lif,
gömmer sitt hufvud i hennes sköte. Beherskadt och med
trohet mot naturen fortsätter Salvini så sin fina
själsmålning tills han når sin höjdpunkt i den scen, hvari fadern
beröfvas den sista gnistan af hopp, förtviflan helt och
hållet bemäktigar sig det länge nog marterade hjertat och
lifvets pulsar upphöra att slå. En sannare och mera
gripande bild af döden, än den Salvini framställer i denna
scen, kan svårligen gifvas. Halft medvetslös och redan om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
