Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det sociala, kriticerande, diskussionsuppväckande element,,
som ingår i alla hans större arbeten. . I sina romaner har
han vidrört fråga på fråga af de spörsmål, som jäsa i
nutidens medvetande, men vidrört och behandlat dem, som
endast en stor skald och en äkta konstnär förmår, utan att
förlyfta sig, utan att konstformen splittras och
söndersprän-ges af idéinnehållet. Det finnes knappast en social och
religiös punkt, som icke Kielland redan till dato pekat pår ♦
men det oaktadt behöfver läsaren ingestädes hafva en
pinande, otillfredsstäld förnimmelse af, att han har för sig en
afhandling eller en ledare i stället för ett diktverk, något
som i våra dagar sannerligen ej är allt för ovanligt. En
fråga är det emellertid, som återkommer i alla hans verk;
frågan om pauperismen, om samhällets skuld mot de små
och tryckta är hans diktnings Ariadne-tråd. Någon gång
berör han den ytligt, som i “Trofast“, nästan
dekorations-mässigt, aldrig förmår han med Strindbergs vulkaniska kraft
lägga i dagen en hel klass’ jäsande, ingrodda hat, men der
han allvarligt behandlar sitt problem höjer han sig till en
nägtan sublim indignation — tänk blott på domstolsscenen
i “Arbeidsfolk.“
Kielland är i sina romaner lika mycket fristående som
i sina små skisser, och händer verkligen någon gång, att
han upptager en figur från den skald, med hvilkens
naturell han troligen känner sig närmast befryndad — jag
menar Henrik Ibsen — sker det på ett sätt, som är högst
karaktäristiskt. Kielland har icke som Ibsen behöft kämpa
sig genom en lång utvecklingsgång från oklara, abstrakta
ideal, nej, märkligt nog börjar han med att sätta en
Brandfigur under förminskningsglas (magister Johnsen i
“Gar-man & Worse“) och när han nästa gång upptager samma
typ för att med Finnefors i “Skeppar Worse“ sätta den i
en rättvisare belysning, gör han det lugnt, lidelsefritt om
också med sympati, ungefar som en zoolog talar om ett
sällsynt species, utan att omgjuta sin figur med något af
Ibsens storartade men reaktionära idealisation.
#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
