Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
argumenteringen icke var lårtgt borta, då en medborgare
visade sig på tribunen och genom sitt blotta uppträdande
åstadkom ett ögonblicks lugn.
Hade det varit en karl af vanligt slag, skulle detta
synbarligen varit omöjligt, men lyckan ville att den
intervenerande hade utseendet för –-eller rättare emot sig.
Han var nämligen alldeles utomordentligt ful, en tung,
vanskaplig jätte, med ett ansigte som tycktes sammansatt
af en hop skarlakansröd, knölig potatis. Inför detta mon- ,
ster häpnade till och med anarkisterna, hvilka sjelfva långt
ifrån voro några kyrkenglar, och så uppstod den sällsamma
tystnad, hvaraf talaren skickligt begagnade sig. Han hade
berest hela verlden, meddelade han. I Italien kände han
hvarje stad, hvarje osteria; England syntes för honom som
en uppslagen bok; i. Spanien kunde han taga sig fram i
kola mörkret; Belgien och Holland voro för honom
detsamma som Place de la Concorde; Ryssland hade han på
sina fem fingrar, Amerika likaledes; och hvad Tyskland
beträffar så skulle han med fri hand kunna teckna dess
karta på väggen der borta, utan att bedraga sig på den
minsta bergkulle, den tarfligaste lilla bäck. Man begrep
sålunda, att han sett åtskilligt i sina dagar och att de
flesta emot honom voro rena stympare. Nåväl, qvintessensen
af allt hvad han studerat och erfarit var, att intet folkslag
kunde mäta sig i intelligens med det franska, en intelligens
hvilken framblixtrade öfver allt och alltid och hvarpå det
här närvarande auditoriet gifvit och gaf så lysande bevis...
Och nu hade han knipit sin publik, nu höll han den
som i en patent-tång. Royalister och anarkister, hvilka
för en minut sedan syntes vilja äta upp hvarandra lefvande,
applåderade ursinnigt det smickrande odjuret, som ännu
länge och väl för dem brände det kostligaste rökverk de
hittills luktat. Han var en verklig virtuos i att säga falska
granlåter och visst är att om blod ej flöt den qvällen, så
var det hans förtjenst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
