Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra. Jag ville snarare lefva som dervish tillsammans med
Mhadin, än gå bort på middag hvaije dag i London. Jag
hoppas att, om någon engelsk general kommer till Khartum, han ieke
bjuder mig på middag. Att män icke kunna vara vänner utao
att bringa med i spelet de usla magarne är förvånande.» — Allt
eftersom skuggorna djupnade, stadgas hans beslut att icke
återvända till England, ifall han någonsin skulle blifva befriad fria
Khartum. Han är så missnöjd med den engelska politiken. Han
har i stället för afsigt att gå till Bruxelles och egna sitt lif åt
den belgiska konungens företag i Kongo. Der åtminstone skulle
han fortfarande kunna uträtta något godt för dessa stackars svarta
som han älskade så mycket. Under det han var så upptagen
med att sköta militära och civila angelägenheter, fann han likTii
tid att öfvervaka de ungas välbefinnande. »Skolan här ir men
intressant, ty emedan skolbarnen erhålla en viss matportion, ir
antalet alltid fullt, d. v. s. två hundra. Hvaije gosse har en
träbord; på hvilket hans lexa är skrifven, och då man besöker
skolan är det ett föremål för hvarje gosses önskan att blifva
framkallad för att uppläsa sin lexa, hvilket läijungarna göra med en
vaggande rörelse på kroppen och på ett sjungande sätt, liksom
judarne göra på klagoplatsen i Jerusalem och i deras synagogor,
hvaraf vi kunna draga den slutsatsen, att detta var det gamla
sättet för bönen, ty lexorna hem t as alltid från Koran. Lilla
svarten, utan något anspråk på näsa och ej mer än två fot lång.
träder fram för att säga de tio första bokstäfverna af alfabetet,
hvilket är allt han kan». Den vänliga känslan för folket
öfrtr-gifver honom aldrig. »Man dragés», skrifver han, »till detia
lands barn, både bruna och svarta, de förra hafva en fullkomlig
bronsfärg»; och han anmärker huru »de bruna och svarta bira
sina sår utan en klagan». Negersoldaternas renlighet gjorde
honom ett nöje — de glänsa som en väl rengjord och blankad
stöfvel.» Infall lika dessa öfverflöda, och det är endast med
möda man ihågkommer att han gjorde dessa anteckningar inom
syn* och hörhåll för en fiende, som törstade efter hans blod!
På ett annat ställe säger han: »De svarta soldaterna, som komma
in äro vanligtvis gamla bekanta till mig, d. v. s. de känna mig.
under det att deras svarta apansigten äro alla lika för mig. Jag
sätter kineserna i första rummet, dernäst de svarta med
apansig-tena och sedan de chocoladef&rgade Sudan-invånarne. Jag tycker
icke om de sjukligt bleka fellas, ehuru jag är bedröfvad öfVer
deras elände». Den brydsamma frånvaron af nyheter från den
yttre verlden framhålles lifligt för själens öga genom de ifrigi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
