- Project Runeberg -  Ur dagens krönika : Tidstaflor/Månadskrift för skönliteratur, teater och politik / 1886 /
53

(1881-1891) With: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

man sade, ett »svin», och gumman sjelf såg riktigt otack
ut Men hvad skulle väl folk såga, om borgmästaren tog
pojken hem till sig? Åh, de skulle nog kalla honom en
galning, och så skulle de stena honom. An se’n! Deras
dom föraktade han. Och Ebba, hvad skulle väl hon saga?
Ah, hon skulle säga, att han handlat som en hederlig karl,
och så skulle hon älska honom ännu mera än förut
Visserligen var hon litet enfaldig, kokett och fafanglig, men
hennes hjerta var godt som guld.

Han erinrade sig så tydligt två scener från den tiden,
då. »James Grown» — ett hittebarns historia — stod som
följetong i X-posten.

Då hon slutat första kapitlet, hadé hon sagt: jag
förstår inte, hur miss Edith kunde ha hjerta att sätta ut sitt
barn i villande skogen. Han hade urskuldat den unga
guvernanten, så godt sig göra lät »tion var af fin familj, och earlen
hade ju öfvergifvit henne.» Då hade Ebba rest sig upp
och med blixtrande ögon utbrustit: åh, hvad jag hatar den
der earlen! En riktig skurk, som skulle hängas, om jag
fick råda!

Och så någon tid derefter hade hon frågat, om han
läst följetongen för den dagen. Nej, det hade han inte hunnit
med. Då hade hon utbrustit med glädjestrålande ögon: kan
du tänka dig, earlen har blifvit skjuten ihjel af James’
morbror. Rätt åt den uslingen, eller hvad? Men det kunde
man också vänta, ty det onda får alltid sitt straff. Då hade
han kysst henne och sagt: i böckerna, ja — men inte i
lifvet

Han ångrade nu så bittert, att han ljög den der gången
hon sporde, hvem som bragt Elin i olycka, men ansvaret
för denna lögn hvilade — så sökte han trösta sig — lika
mycket, om inte mer, på konsul Beckman, ty konsuln nästan
tvingade honom att säga: styrman Andersson.

(Slutet följer.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:31:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdagkron/1886/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free